Vackert men förutsägbart om kärlekens många ansikten

En bit in i Marianne Jeffmars roman får jag en deja vu-känsla att jag redan läst boken. Så är det förstås inte, men romanen om Brita och Johan som möts på en prästgård i Ångermanland på 1920-talet, känns igen i dess anslag, sin stegrande dramaturgi och förutsägbara avslutning.
Varför undertiteln är "en norrländsk berättelse" förstår jag egentligen inte, då en berättelse om kärlekens många ansikten går på tvärs med allt vad provinsialism heter.
Brita och Johan drabbas av kärlek vid första ögonkastet. De drivs också av ambitioner att bli något, få jobb och försörja sig.
Brita är piga, men vill utbilda sig inom vården. Johan vill bli läkare. Brita är trofast sina ambitioner, medan Johan med tiden ser sanningen i vitögat och folkskolärare.
Han, Britas man och make, bär inom sig en oro som tar sig uttryck i ångestfyllda rop. Den vassa obändiga längtan som Johan bär på innehåller en ångest där det bor mycken vrede. Kombinerat med tilltagande religiös tro av sträng kristen pietistisk modell, är det ingen bra brygd.
Britas längtan är en annan, men inte mindre obändig, och med betoning på längtan när tiden går. Men att bara bryta upp är ju inget man gör i en handvändning. Det finns en aura av sorg i romanen om Johan och Brita. Ju längre den lider blir berättelsen en studie av livslögn och brustna förhoppningar.

De som möttes i ömsesidig kärlek glider isär. Han mot ett svart hål av en galenskap som bara kan sluta som det gör. Medan Brita, den ljusa gestalten i Marianne Jeffmars 129-sidiga roman, trots känslomässiga törnar runt barn och annat ser nya möjligheter i livet tack vare en vass obändig längtan. Hennes hopp stavas återigen kärlek.
Marianne Jeffmar, född i Grindnäset i Ångermanland, har skrivit en roman som berör på djupet. Sorglig och vacker på ett språk som är enkelt och klart. Trots invändningarna i början av recensionen, är det ingen bortkastad tid att ägna några kvällstimmar åt berättelsen om Brita och Johan.