Tröttsamt om Ranelid

"Björn Randelid intar en unik
position i den svenska litteraturen", skriver litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin "mediebiografi" om den 60-årige författaren från Malmö. Förvisso, men inte helt sant.
Undertecknad bevittnade för ett antal år sedan en av Ranelids föreställningar. Det var i tidningsrummet i Luleås förra Stadsbibliotek och vi som var där glömmer det nog aldrig.
På utsatt tid drog författaren i gång en ordsvada utan dess like, där metaforerna stod som spön i backen mot en fond av moraliteter och himmelska visioner.
Det hela var, likt ett skyfall, över på ungefär 25 minuter.
Tror någon att det fanns frågor efteråt? Vad vi sett var estradören, förstår jag efter att läst Forslids och Ohlssons bok. Boken om fenomenet Ranelid handlar annars mest om hans väg till att bli erkänd och hyllad romanförfattare - och till ett nu där samme person också blivit produkten Ranelid, hårt lanserad av honom själv.

När Ranelid romandebuterade 1983, med "Den överlevande trädgårdsmästaren" var han en skarp kritiker av medias förytligande av kulturen.
Tjugosex år senare har mycket vatten hunnit rinna under broarna och nu hålles lansen högt för att kombinera så kallad finkultur med dito folklighet.
Men vilka författare vill inte bli populära, både då och nu? Listan skulle bli ganska lång, även om några av självbevarelsedrift bara har dörren till salongen halvöppen.

Varför har man egentligen skrivit "Fenomenet Björn Ranelid"? är en fråga jag ställer mig tätare och tätare under läsningen.
Det mesta är ju redan berättat, inte minst av huvudpersonen själv som fick Augustpriset 1994 för romanen "Synden".
Okej att man försöker förstå författarens litterära kontext och kanske hitta litterära trådar bakåt. I Ranelids fall finns de bland annat hos Lars Ahlin och möjligen också hos Stig Dagerman om vilken han skrev en roman i jagform 1993: "Mitt namn skall vara Stig Dagerman". Att i jagform skriva om en av svensk litteraturs stora orsakade kritik mot den då på författarparnassen uppstigna Ranelid. Kritik har han alltid haft svårt att ta, redan som fotbollsspelare i allsvenska Malmö FF mot sextiotalets slut.

Att återge mediala trätor och dito kring litteratur eller kritik, eller Ranelids konspirationsteorier kring varför han inte fått Piraten-priset, blir i längden ganska tröttsam läsning. Men några kan det säkert roa, så som kända personer alltid gjort.
Boken på 267 sidor ställer jag utan vemod in i bokhyllan. Om jag möjligen öppnar den igen är det bara för att läsa några av Björn Ranelids så kallade oneliners, skriven eller talad på "ranelidska", som till exempel hans ofta använda öppningsreplik om orden:
"Paradiset har tunna blad och du måste bläddra med en nål i handen".