Elise, huvudkaraktären i romanen "Förfärande är var ängel", är inpå sin egen kropp medveten om de kalla fakta som gäller kring våld mot kvinnor.
Dagligen anmäls 46 fall av sexualbrott mot kvinnor, varav hälften är våldtäkter eller våldtäktsförsök, enligt Sveriges Kvinno- och Tjejjoures Riksförbunds hemsida. Där berättas också att det under 2010 anmäldes 27 200 fall av misshandel mot kvinnor i Sverige.
Elise har alltså själv drabbats, men en dag får hon nog. Det räcker nu, säger hon och sätter igång sitt alldeles egna korståg mot våldsmän, pedofiler och män som utnyttjar kvinnor.
Bokens undertitel är "En roman om hämnd", vilket är precis vad det handlar om.
Även om syftet med en roman är gott, behöver resultatet inte bli bra. Stundom är det så med Hennigers och Swedenmarks första bok om Elise, som i försättsbladet presenteras som en kvinna i Lisbeth Salanders anda. En "hjältinna" med oanade krafter.
Den på Handels studerande Elise, med mamman från Ungern, äger onekligen kraft och förmåga bortom det vanliga. Men det är krafter hon behöver då hennes offer ofta är penningstinna hannar, med kontakter bland huvudstadens bättre bemedlade.
Efter varje aktion, som ofta är ytterst spektakulär, lämnar hon endast ett skriftligt spår i form av ordet Tordönet, vilket i Elises fall kan sägas vara en blixtaktion i hämndens och rättvisans namn för, ja, världens kvinnor.
Romanens huvudperson är på många sätt en ensamvarg med sår från en jobbig skolgång med mobbning, plus egna identitetsproblem. Samtidigt vill hon liksom alla andra ha närhet och kärlek i sitt liv, fast på sina egna villkor.
Pojkvännen Mike, men även polisen Lina, får Elise att öppna sig på mer än ett sätt - inte minst erotiskt.
"Förfärande är var ängel" känns kantig och yxig i början, men det är en roman som vinner i längden.
Ju fler dåd Tordönet utför desto mer stiger dramatiken, och jag måste erkänna att jag dras med. Från sidan 138 och framåt om jag ska vara tydlig.
Det är därifrån den joggingälskande Elises hårdhudade dåd blir en riksangelägenhet och bland annat diskuteras i tv-programmet "Efterlyst". Samtidigt träder fler personer in i romanen.
"Vad händer när en kvinna bestämmer sig för att bli lika hänsynslös som förövarna?" är en av flera frågor boken ställer.
Jag tycker inte hon är lika hänsynslös, däremot kan jag med boken bekymmersamt ställa mig frågan om en människa ska tillåtas ta rätten i sin egen hand? Vart skulle då samhället barka iväg?
Man kan ju ha förståelse för en sak utan att tycka att Elises svar på frågan skulle vara rätt, och samtidigt vara medveten om att förövarna, männen, också agerar i sin grumliga underström av vad som är tillåtet mot det fysiskt svagare könet.
Om "Förfärande är var ängel" får många läsare torde diskussionstemperaturen i slott och koja höjas åtskilliga grader. Bra så.