Fanatism inom idrottsvärlden, homofobi, relationsproblem och kulturkrockar. Det är beståndsdelarna i Katarina Wennstams roman "Svikaren", som är den första i en planerad trilogi med kriminalinspektör Charlotta Lugn och advokat Shirin Sundin i dramats brottsbekämpande centrum.
Romanen slår på konventionellt sätt an med ett mord, närapå en slakt, där den som tas av daga huggs ihjäl av en gärningsman som måste nära ett djupt hat bakom kniven.
Den mördade heter Sebastian Lilja och är en känd fotbollsspelare. Han har gjort något som bland vissa inbitna fans är synonymt med det stora sveket: gått från moderklubben AIK till rivalen Hammarby.
Ända bortåt sidan 200 får Wennstams roman mig att gäspa. Det är utredning och misstankar som ensidigt kopplas till det hat som väckts av den mördades "svek".
Vad som gäller är bara att få ihop de sista bitarna och häkta den misstänkte fotbollshuliganen.
Tji blir det med det, men där börjar i stället Wennstams berättelse bli intressant.
Romanen får nya dimensioner när brottet visar sig spegla en sjuka inom fotbollsvärlden, som i botten också har en samhällelig kontext; hatet, föraktet och förlöjligandet av en sexuell läggning där två personer av samma kön attraheras av varandra.
Det är omöjligt att inte tänka på fotbollsspelaren Anton Hysén. Hans mod att "komma ut" berörde säkert många, inte minst bland de mörkertal av självförnekare av sin egna sexualitet som lever och verkar inom i huvudsak den manliga idrotten. Och som i "Svikaren" är källan till mord.
"Svikaren" kallas för en spänningsroman. Visst blir det allt mer spännande ju längre den lider, men jag läser den främst som ett inlägg i en debatt som då och då hettar till. Det är för övrigt lite av Katarina Wennstams signum som romanförfattare.
Ivar-Lo tvivlade på idrotten. Vad som är säkert är att den har flera tvivelaktiga sidor.