Storpolitik i deckardebut med standardintrig

Ett brott, en gärningsman, en utredning. Och en kriminalkommisarie vars egna liv är långt ifrån tillfredsställande.
Detta är ungefär standard ett A för kriminalromaner i västvärlden. Och det gäller även för den utflyttade Pitebon Leif Strandbergs alster i genren, "En annan dag ... ett Söderhamnsmord".
Skillnaden är att här finns ett storpolitiskt spel som är läsningen värd.

Det är julhelgen 1958 när en kvinna hittas död av två småpojkar i forsen vid Kvarnen i Söderhamn. Obduceringen berättar att kvinnan hade fina kläder, men att hon var smutsig och ovårdad in på skinnet. Varför? Vem är hon? Var kommer hon ifrån? är frågor som spaningsledaren Birger Bomans grupp ställer sig.
Utredningsarbetet går trögt och det gör även Strandbergs försök att väcka mitt intresse för kriminalhistorien. Det rena polisarbetet varvas med korta stycken under rubriken: Kära dagbok. Den är, förstår man så småningom, skriven just av den kvinna som hittats död infrusen i forsen vid juletid.
Allt efter som förstår man att det inte är i Sverige den skrivits. Det finns en rädsla i dagboken blandad med förtröstan om att drömmarna ska bli verklighet och inte slås ihjäl av verklighetens fula ansikte.
Naiviteten krossas när två män en dag hämtar dagboksskriverskans pappa, han som tog familjen till landet som skulle bli arbeternas paradis.
De små instuckna dagbokssidorna ger romanen den nerv den saknar under skildringen av det vardagliga polisarbetet i Söderhamn. Det är egentligen först på sidan 134 vid ett telefonsamtal som säger "det är min syster" som romanen blir intressant. Ett samtal som får Birger Boman och kollegan Lisbeth Fors att ta tåget till Kiruna och där får de höra berättelsen om Kiruna-svenskarna som reste till Sovjetunionen på 30-talet. Hon som berättar heter Gun-Britt Fors/Isaksson, syster till den mördade som hette Ulla Fors, fast Vilenchik i sitt nya land.

Strandbergs prosa saknar stuns, är pratig, och står i en sorts kontrast till en story som i spänning växer ju mer den närmar sig slutet. Eller; berättelsen har inget egentligt slut, och det är själva grejen tror jag.
Okej, vi får veta vem som mördade den flyende Ulla Fors och sedan också två andra äldre kamrater. Och att även en tredje skulle tagas av daga enligt ... ja en grupp i Stockholm som ... ja vem eller vilka?
Leif Strandberg, som till vardags jobbar som psykolog i Söderhamn, försöker hålla alltför många bollar i luften samtidigt. Men han väcker viktiga frågor och får i alla fall mig att tänka på att en så kallad sanning kan ha en klangbotten av tillrättalagd historieskrivning. Eller manus, som det kallas det som kriminalkommissarie Birger Boman får i handen för att presentera för en samlad och nyfiken presskår.
Vem mördade henne? frågar Amanda Johansson 43 år senare på resa i Vilnius i Litauen i syfte att göra ett projektarbete om vad som hände hennes mammas moster under kalla krigets kallaste tid. Svaret visar sig inte vara så helt enkelt att ge.