Hägring 38
Tiden och tidsandan och vad den kan göra med människor är själva fundamentet i finlandssvenska Kjell Westös nya roman ”Hägring 38”.
I centrum för berättelsen, som huvudsak utspelas i Helsingfors, finns 40-årige Claes Thune, advokat och med egen byrå. Året är 1938 och Thune har samma år anställt Matilda Wiik som sekreterare, eller Fru Wiik som han tilltalar den duktiga och med tiden alltmer omistliga hjälpen.
Onsdagsklubben är lite grann Thunes verk. Klubben som bildades 1927, består av fem rätt burgna vänner till Thune, och kan beskrivas som ett informellt diskussionsforum där högt och lågt dryftas, dock med betoning på Finlands, Europas och världens tillstånd.
Thune är liberal med lutning åt vänster, medan andra är öppet eller inlindat höger. Och i kvintetten finns också Joachim Jary, Jogi kallad, som är jude och känner hur tiden och människors attityd snävar åt livsutrymmet.
För Matilda väcker rösten från en av Onsdagsklubbens medlemmar obehagliga minnen till liv. Minnen tjugo år tillbaka, från inbördeskriget i Finland och de vitas ”svältläger”. Men det har förstås advokat Thune ingen vetskap om.
Han är för övrigt rätt nere i sorg och bitterhet över att hans fru Gabi lämnat honom för klubbmedlemmen Lindmark, som han motvilligt måste erkänna tycker hyfsat bra om.
Till råga på allt har Thunes före detta också just debuterat som författare och fått överlag bra kritik för sina ”erotiska noveller”.
I världen har nationalismen och idéer om ”renhet” tagit struptag på brodersskap-tankar och sunt förnuft, tänker Thune. Hitler-Tyskland har anschlutit Österrike till sig och fått folk och ledare att ömsom jubla eller ömsom fördöma agerandet, något som också blottläggs i en splittrad Onsdagsklubb.
Jag vet inte om Westö har en allegorisk tanke med ”Hägring 38”. En del menar ju att vi lever i en tid som har beröringspunkter med tiden före första och andra världskriget. Man får hoppas de har fel.
Jag läser Westös mycket läsvärda roman som ett sorts indirekt inlägg kring tidlösa frågor om tolerans, chauvinism, rasism, och begreppet ”vi och dom” som är outtalat men ändå centralt.
Se människan, helt enkelt, inte fienden. Vilket inte alltid är lätt, då han eller hon kan bära på outplånliga sår. S
om hos Matilda, vars make Hannes bara försvann i början av 1930-talet och som i den musikaliske brodern Konni, både har ett glädjeämne och en källa till oro.
Filmälskaren Matilda har som sagt brutala minnesbilder inom sig som emanerar från läger och i synnerhet från en man som kallades Kaptenen. Westö skildrar i Matilda en kvinna som i längden inte kan hålla ihop som människa.
Och han gör det med säker prosa. Det bästa med ”Hägring 38” är för övrigt personporträtten, där några starkt kontrasterar, medan andra ligger närmare varandra.
Romanen har flera bottnar, men får mig allt oftare att tänka på filmen ”Flickan och döden”, som handlar om när ett offer träffar sin forna bödel.
”Hägring 38” är en roman som förtjänar många läsare, trots viss förutsigbarhet sista tredjedelen av boken.