Stark roman av Alsterdal

Det man inte känner till och de man inte ser, finns inte. Det kan handla om människor av kött och blod. Till exempel flyktingar, eller än mer de som brukar benämnas "papperslösa" och därmed förklaras vara "illegala".
Människor från oftast fattiga länder som med livet som insats av olika anledningar försökt hitta sig en framtid och en utkomst i den relativt rika västvärlden.

Tove Alsterdals debutroman "Kvinnorna på stranden" handlar om denna verklighet. En mycket mörk sådan, som delas av miljoner. Där de som överlever och får nåt sorts jobb ofta är skuggfigurer utan självklara rättigheter, och utan vars tunga och dåligt betalda knegande mången europeisk ekonomi skulle dippa rejält. Som till exempel Franrikes och Spaniens turist- och serviceinriktade näringar.
Det är förstås ingen tillfällighet att Alsterdals roman, genrebestämd som triller, i stora delar utspelas i dessa sydeuropeiska länder.

Det handlar om Terese från Järfälla som är på semester i Tarifa i södra Spanien. Och om Mary, som avslängd från en smuggelbåt mitt i natten kommer till en av Tarifas stränder. Samma strand där för övrigt Terese efter en blöt kväll råkar trampa på nåt hårt, som visar sig vara en man. En död svart man. Men mest handlar det om Ally Cornwall, med rötter i Tjeckoslovakien och boende i USA.
Allys man Patrick är frilansjournalist med Pulitzerpris-ambitioner och driven av ett patos att berätta sanningen om världens tillstånd. Just nu är han i Paris och jobbar med hett stoff om människohandel och slaveri. Han ska vara ett kriminiellt nätverk på spåret, enligt vad Ally fått berättat.
Ett konstigt sista samtal från Patrick får dock Ally att ana oråd och hon slår flygrädslan åt sidan åker till det gamla Europa för att träffa sin man och få svar på några frågor.

"Kvinnorna på stranden" är växelvis berättad, med relativt jämna så kallade short cuts. Men det tar nästan en tredjedel av boken innan ketchupen släpper i flaskan och berättelsen blir riktigt spännande.
Ally, som hemma i USA jobbar med teaterscenografi, blir ofrivilligt en sorts grävande journalist. Hon söker sin man, men finner en moraliskt och mänskligt stinkande affärsverksamhet som lever på människors rädsla och obotliga hopp. Men sökandet/grävandet är inte lätt, och hon tycker att de hon pratar med agerar som vore de i "spegelsalar" utan fasta konturer och trovärdiga svar.

Det som Alsterdal skildrar i romanform är ingen historisk företeelse, det måste hela tiden kommas ihåg. Det händer i dag och i morgon. Just nu. Och nu. Priset för en nutida slav är som romanen berättar långt lägre än under slaveriets officiella tid.
Alsterdals debutroman är rakt skriven med journalistiskt driv i pennan och ett elegant slut som man bara måste buga åt. Att förlägga berättelsen till olika länder fungerar också, och jag tror det är mycket medvetet eftersom det bärande temat är gränsöverskridande.
Tove Alsterdal, manusförfattare och journalist, har - inte värst överraskande - gjort en stark debut inom romangenren.