En bok med skrönor från ett turnerande cover-rockband. Så har KG Johansson själv beskrivit sin senaste bok, där han lämnat sience fiction-genren och istället tar med läsaren på en socialrealistisk tripp längs norrbottniska och västerbottniska vägar.
Skrönor och realism är på ett plan varandras motsatser, men den produktiva författaren och mångsysslaren från Piteå motsäger också sig själv när han på baksidan av omslaget skriver att "Det här är Peos historia, och samtidigt alla andras historier; för allt det här har hänt, händer hela tiden, och de som spelar i band och ser det hända säger att det är rock and roll".
Eller som han sammanfattar begreppet på ett annat ställe: "Nästa cigg. Nästa gig. Nästa ligg". Ölen, spriten och lite brass är liksom självklara tillbehör till anekdoterna som flödar om turnélivet.
Det är för mycket av allt och ändå vill romanfigurerna bara ha mer och mer, som barnungar. Och precis som med ungar är det svårt att inte gilla dem trots allt.
Det hade varit enklare att tycka till om "Rock and Roll" ifall den inte hade handlat om ett band från Piteå, som rör sig på för mig och andra norrbottningar (och västerbottningar) kända platser.
Som det är nu läser jag in verkliga personer i karaktärerna, från författaren själv till andra musiker han spelat och spelar med.
Samma sak är det med miljöerna, exempelvis skolan där romanens centralfigur Peo, som är tio-tjugo år yngre än de andra i bandet, arbetar som musiklärare. Jag hinner inte läsa långt förrän jag ångrar att jag alls började.
Det jag får bekräftat om det lokala rocklivet och de personer som befolkar det hade jag helst velat fortsätta att blunda för, istället för att se det svart på vitt. Samtidigt sugs jag in i skeendet och kan inte sluta vända blad, trots att KG Johansson beskriver tristessen och mänskliga tillkortakommanden likt en enda långt utdragen suck som man helst vill hoppa över.
Lika träffande skildrar han nämligen de ögonblick när allt stämmer i livet för ett coverband. För övrigt vill jag gärna veta om någon i bandet någonsin blir lite klokare och förhoppningsvis anammar ett sundare förhållande till såväl kvinnor som alkohol, innan jag kommer till sista sidan.
KG Johanssons bok har både humor, svärta, ytlighet och filosofiskt djup, med funderingar om sådant han doktorerat i på universitetet och skrivit om i sina läroböcker - exempelvis gehörsspel, harmonik och motsättningar mellan rockmusik och skolning. Språk och tankegångar flyter lätt, så både musiknoviser och riktiga nördar kan ha behållning av det hela.
Flytet finns också i dialogerna och hur de inbördes förhållandena i bandet skildras. Det är det sistnämnda som egentligen bär den enkla handlingen framåt.
Intrigen är inte mer komplicerad än vad man kan vänta sig av ett gäng ständigt supande män som fromt tittar på medan en av dem dekar ner sig så pass att han inte längre kan spela.
Måhända är det bara skrönor KG Johansson nedtecknat, men jag upplever dem som helt realistiska. Eller så sa han bara så för att skydda de inblandade, som alla finns i verkligheten. Jag har ingen aning om vilket och egentligen vill jag nog inte veta.
KG Johansson, född 1952 i Glommersträsk, har många järn i elden. Förutom att han är verksam som författare och gitarrist skriver han ett operalibretto till kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014.
Han finns också bland de fyra författare som skriver manus till en serie om Kirunas historia för Sveriges television.