Samtiden brännpunkt i typisk Peo-deckare

Den börjar med att en människa hittas död, och fortsätter som en kommenterande roman om Luleå i allmänhet och dess konstliv i synnerhet. Det är med andra ord mycket som står att känna igen när man läser Peo Rasks tredje kriminalroman. Ett liknande upplägg finns i "Brottsplats Luleå" från 2008 och fjolårets alster i genren, "Mordet på en gycklare".
Kanske dags för förnyelse, tänker jag och lägger ifrån mig den 80 sidor långa kortromanen.

Katarina Eriksson heter den som hittats död på trappan till Kulturens hus i Luleå. Hon var en "egensinnig" konstnär som utmanade gängse syn på konst och än mer offentlig dito. Och att hon hittas död under ett eget verk följer därför kanske en logisk tanke hos de som hatar henne och hennes konst(syn).
För kriminalkommisarien sätter brottet som vanligt igång frågemaskinen om Vem? och Varför? man bragt kvinnan om livet.
Eller var måhända mordet ett försök till revansch från Stålstaden visavi en utveckling där kulturen de senaste åren fått större utrymme på, som kritikerna såg det, bekostnad ishockeyn och annat som alltid varit stadens och dess styrandes självbild?
Ja, kanske mordet rent av var ett indirekt hot mot den person som på politisk nivå strävat ditåt, kommunalrådet Kalle Pettersson.

Helt klart är dock att de som utfört brottet trott sig agera för ett folk som stödjer deras sak, vilket inte är konstigt om de läst webb-sidornas insändare i stadens två "konkurrerande" tidningar.
Där öses galla över "Rostbollen" och obegriplig offentlig konst, som att en polisbil utanför Kulturens hus kan vara del av en utställning. Bah, säger folket och vill förstå vad det ser.

Jag tycker om Rasks försök att hitta brännpunkter i samtiden och i det offentliga rum som en stad, i det här fallt Luleå, utgör. Ändå blir jag inte värst engagerad i den kamp mellan Stålstaden och Kulturstaden, som medierna rubricerar de spänningar som ledde till mordet på konstnären Katarina Eriksson.

Så värst engagerad tycks inte heller den alltmer rundlagde kommisarie Marklund vara. Han tänker mest på sina noveller och stugan i Sinksundet. Men efter skrivarkurs på Biskops Arnö händer stora saker för den lite filosofiskt lagde polisen.
Den skrivande polisen, som förlaget vill lansera honom, konstaterar dock snabbt att kulturlivet är minst lika lismande och hycklande inställsamt som mycket annat i samhället.
Hur brottsutredningen slutar? Liksom i föregående böcker är den sekundär. Eller kanske än mer i denna bok.
Det är måhända en anledning till att "När konsten tränger alltför nära inpå" är en kriminalroman jag både kan ha och vara utan.