Författaren Göran Lundin och fotografen Erland Segerstedt guidar med varm hand läsaren genom Haiti snart ett år efter jordbävningen.
Men det är inte en skildring av katastrofen och dess fasansfulla verkningar. Snarare är 40 sekunder senare - Världen ser Haiti en bok om landet och de människor som bokens upphovsmän möter. Bland andra stiftar läsaren bekantskap med Marcelin Louis, som driver skolan Bazilo, där man specialiserat sig på musik. Trots den svåra jordbävningen står skolan oskadd och undervisningen fortsätter.
Och så är det med många av berättelserna i boken. Livet går vidare. Haiti var ett ekonomiskt utsatt land före jordbävningen och de värden som gick förlorade, blir minst sagt svåra att ersätta. Även om hoppet lever kvar, något som författaren Lundin återkommer till. Haitierna är omskakade, men inte nere för räkning.
Boken saknar ett uttalat mål, en särskild vinkel. Kapitel för kapitel, dag för dag, utgör den närmast en dagbok illustrerad med Segerstedts bilder. Upphovsmännen har rest runt och levt nära inpå lokalbefolkningen, något som borgar för berättelsernas trovärdighet och relevans. Tyvärr framstår resultatet som planlöst.
Inte så att historierna är onödiga (världen vet för lite om Haiti) men en övergripande plan, ett tydligt mål med boken, hade gjort mycket för läsupplevelsen.
Bilderna i boken lutar åt samma håll. De är vardagliga, inte arrangerade på något särskilt sätt, spänningslösa.
Visserligen borde upphovsmännen hyllas för detta, en journalistiskt korrekt skildring av verkligheten så som de ser den. Men inom ramen för bokens värld hade upphovsmännen definitivt kunnat ta sig fler kreativa friheter och på kuppen kanske kunnat skaka om också vår värld.