Roman om vänskap lyfter tidigast i slutet

Sedan i våras har Umeåbon
Anton Westmans andra roman legat på mitt skrivbord. Eftersom jag recenserade hans första 2002, känns det som ett måste att också läsa boken med titel och omslag som associerar till USA:s tacksägelsedag och självständighetsförklaring. Då den förra läsupplevelsen mest utmynnade i ett stort irriterat frågetecken, om än det var intressant att läsa om fallskärmshoppning, har den nya boken fått "ligga till sig" tills nu.

Berättarjaget Jörgen har, i likhet med huvudkaraktären i
debutromanen, vissa yttre likheter med författaren som arbetar som narkosläkare i Umeå. Till skillnad från debutens huvudperson gillar jag Jörgen åtminstone så mycket att jag finner honom uthärdlig att umgås med.

Den här gången är det istället dialogen mellan honom och hans killkompisar i USA, samt en kvinnlig läkarkollega som också har en central roll i persongalleriet, som utlöser irritation.
Ordbajseriet bara sprutar, med nördiga utläggningar i svårbegriplig terminologi, toppad med mer eller mindre välfunna metaforer. Bevare mig för människor som pratar på det sättet! Som tur är har jag
aldrig träffat några, varken fiktiva eller verkliga, för trots att de har mycket på hjärtat kan man aldrig vara säker på vad.

Det är helt enkelt svårt att få grepp om de guldkorn som onekligen finns bland alla lösa trådar. Ramberättelsen om hur de narkotikapåverkade vännerna kommer fram till att de tillsammans ska göra en manifestation för att väcka det drogade Amerika
engagerar mig inte heller. Det enda som stannar i minnet av det är karaktären Adam som
hittat på alltihop.

Han var Jörgens bästa vän, men de kom på kant med varandra och inte förrän katastrofen är ett faktum (en katastrof hade jag faktiskt väntat mig med tanke på berättarstilen i debutromanen) hittar de tillbaka till vänskapen.
Här, i bokens slutskede, börjar jag få ut något mer av läsningen än miljöbeskrivningarna, som är initierade utan att vara alltför detaljerade och därför lätta att ta till sig.
Plötsligt finns utrymme för egna reflektioner bland alla de
intellektuella krumbukterna och slutet är så elegant formulerat att jag som läsare är fri att välja om jag vill kalla det lyckligt.
Det tackar jag för.