Roande om djurlivet

Kärlek och lakonisk humor á la Slas strömmade ur Barbro Lindgrens penna när hon skrev den aktuella lilla boken på 80 sidor. Kärlek till djur i allmänhet och hennes egna i synnerhet på gården i Glömminge på Öland.
Kärleken spiller också över på de för ögat mer anonyma dyngbaggarna, vårtbitarna, eller andra varelser som ingår i livets stora berättelse. Det är roligt att läsa Lindgren. Som relativ novis på författaren slås jag av den underbara humorn när hon frankt konstaterar livets gång och djurens leverne på gården.
"Att älska ett djur hade länge varit min dröm" är en reflekterande berättelse som växer allt efter sidantalet.
Jag kommer på mig med att bli lite ledsen när jag förstår att jag inte får veta mer om hunden Mimmi eller katterna Moster och Elsa. Eller vad som egentligen hände med myskankan Sickan Carlsson.
För att inte tala om de många fina stunderna som författaren säkert glömt berätta att hon haft med tuppen Putte Kock.
Det är bara konstatera att Barbro Lindgrens djurfarm är Orvells raka motsats, även om det också här sker etiska och ur moralisk synvinkel tvivelaktiga saker.
Som när en skogssnigel med god aptit äter upp en anförvant. Om vilket Lindgren skriver:
"Vi människor har visserligen slutat med ovanan att äta upp varann men fortsätter likafullt att döda varann med friskt mod".
Barbro Lindgren har skrivit nästan oräkneligt många böcker sedan debuten 1965. Denna bärs av en vilja och en dröm som inte kan viftas bort som bladder.
Trots att hon står stadigt med stövlarna i den öländska myllan är det ingen navelskådande bok hon skrivit.
För vem har väl inte haft djur och ibland känt att de också tänker och förstår ord och sammanhang? Även om de inte nått samma nivå som Lindgrens tuppar och lärt sig att Vediamo Presto betyder "vi ses i morgon".

För den skeptiska ska det även sägas att boken också berättar om tvåbenta djur.
De heter Caja-Maja och Kerstin och är två "fanatiker" och tillika whiskeydiggare. På vilket sätt de ingår i "den stora tragedin" är bara det en smått hjärtknipande berättelse.
Läs Barbro Lindgren! Att roa sig en stund kan aldrig vara fel.