Reportagebok om kvinnorna i Gaza

"Kultur och religion särskiljer inte en moders sorg; den har samma ögon i Irak, Haiti, Colombia och Afghanistan och man glömmer dem aldrig", skriver frilansjournalisten Terese Cristiansson som en sorts bakgrundsförklaring till reportageboken "Talals Hus" som utspelas i ett Gaza i efterdyningarna till Israels Operation Gjutet Bly. Ett anfallskrig som startades den 27 december 2008 och pågick i 22 dagar.
Terese Cristinanssons ambition med boken var att komma bakom den mediala bilden av kvinnan i Gaza och skildra vardag och fest, glädje och sorg bland de för omvärlden så osynliga kvinnorna i det världspolitiskt heta området.

Det var inte lätt att komma in som västerländsk kvinna, fördomar är ju universella, men resultatet blev bra. Och till en del beror det nog på att Terese blev gästboende hos en av Gazas äldsta släkter, al-Samounis, med långa och djupa rötter i området. Och, som hon skriver i förordet: "För att komma kvinnorna nära måste du vara kvinna".
Men situationen en bit in på 2009 var förstås långt ifrån allt vad normalitet heter. De fem kvinnorna som är bokens huvudkällor lever alla i sorg och förtvivlan. Bland annat hade 29 personer ur släkten dödats när Israel pulvriserat ett bostadshus i närheten av Talals.
Massaker, är den gängse beskrivningen av händelsen, medan en israelisk kapten i bokens efterord säger "shit happens" kring varför civilbefolkningen i Gaza, däribland al-Samounis, drabbats så hårt under Operation Gjutet Bly.
Umm-Talal, Zahawa, Ola, Hadiyya och Ibitsam är alla kvinnor som formats av kultur, religion, tradition, samtid och förväntningar. Vilket förstås är självklart. Men även, faktiskt, av sig själva och med varann, på så sätt att de mer eller mindre ställer sina personliga värderingar visavi de nämnda och onämnda kraven. Kvinnorna i Gaza är nämligen inte gjutna i sten, även om de patrialkala strukturerna alltjämt är ohotade. Och krig och blockad är som kitt för att behålla det bestående, som en kvinna i Talals Hus säger.
Den så kallade vardagen är arenan i Talals Hus. Och de som vill bearbeta sina fördomar och därför läser boken får där inblick i ett liv där barnen allt och mer därtill. Men att flärd i vid mening också är frågor i Gaza, som kallats "världens största utomhusfängelse". Och att nära och käras giftermål kan engagera mer än mycket annat bland de kris- och krigströtta kvinnorna.

Hur orkar de? är en fråga jag ställer mig under läsningen av Talals Hus. Naturligtvis utan att få någon direkt förklaring. Utan svaret är förstås att livet går, eller måste gå, vidare - 1 400 dödade i Operation Gjuter Bly till trots.
För folket, i synnerhet kvinnorna, är livet som ett träd vars rötter går ner i jorden i den landmassa som Gaza-remsan utgör. Zahawa, änka efter Israels anfallskrig, talar om en "helig allians mellan kropp och jord". Ett sorts svar på frågan så god som något, och med större djup än den djupaste smuggel-tunnel eller den mest fanatiske Hamas-aktivist.
Talals Hus är resultatet av ett viktigt journalistiskt arbete om man undantar beskrivningen av vad som ledde fram till Operation Gjutet Bly. Där tar Terese Cristiansson på sig eurocentrerade glasögon som de facto är starkt färgade av starkes berättelse om konflikten. Det är synd på en annars läsvärd reportage-bok.