Rapport från helvetet

Om detta bör alla läsa, är en osökt första tanke som dyker upp när jag lägger ifrån mig "Ögonen i Gaza".
Det är ett tungt vittnesmål skrivna av två läkare från Norge som under 11 dagar i januari 2009 befann sig i det helvete på jorden som Gaza-remsan i Palestina var just då.
De kom till Gaza via Egypten fyra dagar efter Israels påbörjade anfallskrig som gick under namnet "Operation Gjutet Bly" och startades 27 december 2008.
En operation vars syfte enligt den israeliske fredspristagen Shimon Peres var att "rikta ett hårt slag mot folket i Gaza".
Det blev ett slag hårdare än hårt med över 1 400 dödade palestinier, varav många barn, tusentals skadade och en redan dålig infrastruktur slagen i spillror.

Erik Fosse och Mads Gilbert var utsänd av den norska hjälporganisationen Norwac, som bildats 1983 i efterdyningarna till Libanon-kriget 1982 där både Fosse och Gilbert varit verksamma. Länge trodde de att Libanon-kriget var det värsta de skulle vara med om på plats som läkare. Gaza, januari 2009, blev en än värre erfarenhet av vad människor med makt kan göra mot människor utan makt.
Shifa-sjukhuset i centrala Gaza var deras arbetsplats. Parallellt med deras insatser i sitt yrke, blev rollen som informatör och länk till västerländska medier minst lika viktig.
För att inte säga viktigast, eftersom Israel inte släppte in journalister från väst till Gaza.

Mads Gilbert, hemmahörande i Tromsö, skriver i kapitlet "Vanmäktiga vittnen" att det fanns journalister från Al Jazeera och andra regionala media på plats, men att "västvärlden söker alltid efter de vita rösterna". Det vill säga att rapporter och vittnesmål av till exempel arabisk media outsagt inte anses trovärdiga.
Hursomhelst var det ett sms till omvärlden från samme Gilbert 3 januari 2009 som fick många att reagera:
"De bombade den centrala grönsaksmarknaden i Gaza för två timmar sedan. 80 skadade, 20 döda, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. Eller GÖR NÅGOT! GÖR MER! Nu lever vi i historieboken, allihop".
"Ögonen i Gaza" kan förstås på ett sätt påstås vara en sorts partsinlaga. Även så denna recension, då jag blir djupt berörd av det boken berättar.
I Fosses och Gilberts fall ligger i det sakens natur, då de på plats med egna ögon och med sina egna händer fick ta hand om en del av de offer för vad "en av världens mest moraliska armér" kan göra. Deras vittnesmål kan därför inte viftas bort, trots att de sedan länge sympatiserar med det palestinska folkets långa kamp mot ockupation och för oberoende. De håller heller inte inne med vad de anser om västvärldens agerande, eller icke-dito, i konflikten. Inte minst efter 2006 och Hamas valseger och den påföljande blockaden mot Gaza-remsan.

Fosses och Gilberts 362-sidiga rapportbok är ett tungt och viktigt dokument, skrivet lika mycket med hjärtat som med hjärnan.

Det är som sagt en text som berör, på djupet. Man blir både ledsen och förbannad. Men den visar också på solidaritetetens obändiga kraft, samtidigt som den inte väjer för att skildra kulturkrockar inom sjukvårdens olika aspekter i de skarpaste av lägen, krigets. Texten tillsammans med de expressiva bilderna ger boken den helhet som får mig att återigen tänka: Om detta bör alla läsa.