Pratig prosa hos flitig kriminalförfattare

Jan Björklund är en flitig kriminalromanförfattare. Under fjolåret kom två böcker från hans penna, "En flirt med döden" och "Stenbrottet och brotten som följde". Nu ytterligare en roman om brott och straff, som liksom de två första ges ut på nordens största förlag för egenutgivna böcker, Books-on-demand.
Ivern att skriva och få ut tre böcker under så kort tid tycker jag rymmer några av svagheterna i romanerna, den pratigt präglade prosan och den obearbetade texten som helhet.
Även om det blivit bättre sedan debuten, vars kriminalfall i sjukhus- och forskningsmiljö till en början fångade min nyfikenhet. Men det var en nyfikenhet som avtog allteftersom romanen led och förlorade sig i ett luddigt flum. Jan Björklunds böcker är klassiskt komponerade med ett dramatiskt anslag som ska greppa tag i läsaren. Sedan följer två tre parallella spår varav ett är bovarnas interna motsättningar och ett annat själva brottsutredningen.
Björklunds Sherlock Holmes heter Ralf Svensson och är kriminalkommisarie med placering i Stockholm. Men som den aktuella romanen visar är inte den skiljsmässofunderande kriminalkommisarien en brottsutredare som har cement i häcken.

Och det är ju minst sagt ett måste om Ralf Svensson ska få fast de terrorister som sprängt rälsen för ett framrusande X2000-tåg på väg mellan Sundsvall och Stockholm. En handling som orsakade två människors död och enorm förödelse. Allt för att få tag på en last guldtackor, värd 800 miljoner svenska kronor, som de tre terroristerna fått tips om ska finnas på tåget.

"X2000 - Tågrånet som spårade ur" är geografiskt rörlig, från söder till norr(land) men rör sig även långt utanför sveriges nationsgränser.
Den är växelvis berättad, där det intressanta är relationen, läs motsättningarna, mellan brottslingar och skurkar av olika dignitet. Tyvärr slår Björklund stundtals också in öppna dörrar av fördomar och stereotyper kring brottslingars härkomst och med det latenta agerande. "Finnblodet var nära en explosion", för att ta ett exempel, berikar ju inte direkt romanen, men slickas förstås i sig av läsare som i vi-och-de-tänkande hittar en livets mening.
Om kriminalromanens brott och straff-drama är ganska träig och förutsägbar, hade den ändå kunnat vara rolig att läsa eftersom den delvis utspelar sig "här uppe". Arvidsjaur, Arjeplog, Piteå och Luleå blir dock mest namn bland andra orter i jakten på tågrånarna.
Kritiken till trots kan nog Jan Björklund hitta mer rätt i en kommande roman. Idéer saknas ju inte. Det tillsammans med tålamod och rejält tillslipad, mindre pratig, prosa kan göra susen.