Poetiskt träffsäker Kieri-prosa

Katarina Kieris nya roman handlar om att vara kluven. Om att försöka hitta känslan att höra till.
Karla, berättelsens huvudperson, är kluven. Hon lever med sin mamma i Staden, Svartskatan, men har både starka känslor till och upplevelser från Byn.
Och från Byn, där det talas finska, hälsar i bland mammas morbröder Brynolf och Knut på. Det ska vara i den ordningen, Brynolf och Knut alltså, fast Knut är den som Karla sätter först.
Fast det säger hon inte. Sånt gör man inte i den by som format Karla kanske mer än hon som liten kan förstå.
Det är skillnad Staden och Byn, bland annat har man olika sätt att säga ingenting på. Morbröderna Brynolf och Knut med den röda Ford Taunusen visar hur man gör i Byn.
Eller visar, de bara är, där de sitter framlutade vid köksbordet i Staden med ena armen på köksbordet och tittar. Men en sak var då säker, sa de: "Det var bättre i Byn. Oavsett".
"Morbror Knuts sorgsna leende" är en underbar liten berättelse. Full av vemod och humor, men det finns även stråk av sorg. Kanske är det författarens egna känslor kring byn hon en gång lämnade för staden, som då och då sticker upp som vemodiga knoppar i den 154-sidiga boken?

Greppet att kontrastera land och stad har varit vanligt förekommande i svensk litteratur på senare år. Inte så konstigt eftersom Sverige och svenskarna en gång var ett land av bönder, vars och barn och barnbarn sedan blivit stadsbor.
Kanske med nedärvda känslor för föräldrarnas landsbygd i blodet. Det finns åtskilligt med romantik kring begreppen landsbygd och byn.

Karla i Kieris roman är inte uppväxt med romantik och kärlek. Det finns förstås kärlek, men den uttrycks sällan. Och aldrig i ord, det är sånt man gör i Staden och sjunger om i Hylands hörna.
Den snabbväxande flickan blir dock varse om både sin kropp, blickar och vuxnas i bland konstiga sätt att umgås.
Mamma, som är änka, och tant Marklund "klarade sig utan" men Karla är eljest och stundom känner hon en fors av känslor inom sig. Till något annat än det hon fick med Explorer, cigg och sånt när hon som flaxade runt i Staden. Poeten Kieri återkommer allt tätare under romanens gång. Hon skapar gläntor i prosan där poesin får plats. Och jag känner hur hon träffar mig, som norrbottning, rakt i hjärtat med sina korta skildringar av hur kärvhet och sparsamhet med ord, skapas i en karg men ändå storslagen miljö.
I sådana stunder känns verkligen Katarina Kieri sprungen ur den norrbottniska myllan.

Den uppväxande Karla får lära sig livets många sidor under resan gång. Till exempel att skrattet har olika funktioner. Och att kärleken kommer och går.
Men också att det mesta går att dölja, med eller utan ord. Även om det aldrig blir samma sak på svenska, som de sa i Byn där finskan hölls högst och skidåkning på längden var lika självklar som solens upp- och nedgång.
När morbröderna är döda och Karla ansåg att allt var förändrat och "helt och hållet över" kan hon dock, i norrskenets flammande ljus, hitta svar på frågan vart och i vilket sammanhang hon hör hemma.
Vad svarat blev får den veta som läser Katarina Kieris fina roman.