Omsorgsfullt förpackade minnen

Att läsa Torgny Lindgrens "Minnen" är en vandring genom en klarsynt betraktelse av liv som förflutit. Det är också att stiga in i sig själv. Att möta en författares stora tankar, och väga försiktigt mot sina egna. Några memoarer vet jag inte om han skrivit, om nu berättelsen ska ha någon definition, snarare en filosofisk tankebok.
Likt Sokrates vandrar han runt i sina Raggsjöska kvarter. I minnet möter han människor som samlat klokskap genom generationer i en bygd som lever vidare kanske just tack vare sina minnen.
Huruvida en bygd och ett landskap kan komma ihåg kan vi inte veta. Men Torgny Lindgren vet att ett minne av en människa kan stå klarast trots att man aldrig mött människan i livet, för så är fallet med hans morfar.
Replikerna flyter samman, utan talminus strömmar de ur något, kanske ett stort medvetande. Små berättelser avlöser varandra. Här finns tokroliga skrönor, reflektioner, ironi och djupaste allvar. Ett liv som pågår och en död som övervakar.

Författaren vandrar fram och tillbaka genom barndom, ungdom och den slutliga och åldrande domen. Många dödsbäddar passerar; moderns, och Felices, hunden med det förstorade hjärtat.
Aldrig har jag läst en sådan poetisk realism kring något så ohyggligt, om än livsnödvändigt, som slakten. Hur den lille pojken gömmer sig i föräldrarnas säng i "ögonblicket då människan skapade döden".
Hur han sedan bär "lever och njurar och hjärta till köket gripen av inälvornas formfulländade och skimrande skönhet". Livet står som klarast i mötet med döden.

Torgny Lindgren rör sig från Raggträsk till Paris, från det lilla till det stora. Längs vägen gör han historiska nedslag. Förrädaren Stig Wennerström passerar, liksom Helmer Grundström, Thomas Manns begravning.
Tillsammans med Göran Tunström blir Torgny Lindgren varse om var den stora litteraturen måste bli till. Ibland måste man skratta, ibland gråta. Aldrig är man likgiltig. Allt gör författaren med sin rytmiska respekt för människan, även förbrytarna och de mindre vetande.
Själv säger Torgny Lindgren att stoffet är en bisak, och formen huvudsaken. I huvudet skriver han berättelserna färdiga innan han tecknar ner dem för hand. Han önskar att man läser böckerna långsamt, för på det sättet har de blivit till.

Kanske tycker någon att det går för sakta, att han varit för omständlig med att få kommatecknen på plats, att substantivens bestämda former inte borde finnas, att den västerbottniska kålroten, lungsoten och kräftan inte ska talas om som en vän, eller ovän. Finns det då någon sanning i dessa omsorgsfullt förpackade minnen där varje kapitel skyddas av författarens farfars farfars fars bomärke?
Det får vi inte veta, och det gör inget alls. För kanske har hon rätt, mormor: "Du ska aldrig lita på minnet, sade hon. Minnet är som röken bortur pipan".