Där jag ringer ifrån
”Jag kunde höra dem ute i köket. Jag kunde inte höra vad de sa, men de grälade. Sen blev det tyst och hon började gråta”, är typiska rader från en novell av nordamerikanen Raymond Carver. Det hänger hot i luften, diffust och svårt att exakt sätta fingret på.
Citatet är från öppningsnovellen ”Ingen sa nånting” i den aktuella samlingen på 37 noveller som Carver valde samma år som han dog i lungcancer 1988, 50 år gammal.
Solskenshistorier gör sig icke besvär. Det innebär inte att novellerna är tråkiga, tvärtom. Det personligt svarta är släkt med det absurda. Ibland möts de två på ett underbart roande sätt. Nordamerikansk arbetarklass är Carvers arena. Eller kanske rättare den gråzon mellan arbetarklass och white trash som är hårfin när arbetslöshet och höga skulder hänger som ett damoklessvärd över människorna. I Carvers litterära värld är det mest synd om karlarna. Fast det förstår de oftast inte i sin skriande brist på kommunikation.
Titelnovellen är en av mina favoriter. ”Enkla saker” är en annan, den övergår i sorg och förtvivlan, för att mitt i bedrövelsen avslutas i ny nattlig gemenskap. Den är rikt mångbottnad och har ett öppet slut av förtröstan – långtifrån det vanliga i ”Där jag ringer ifrån”.
Carver skildrar männens värld där fiske är en återkommande hobby, ett nöje som kan bli blodigt allvar. Här har han sällskap av författare som Tobias Wolff och den store Ernest Hemingway, av vilken Carver påstås ha lånat sin ”antydningsteknik”.
”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek” är en av Carvers mest kända noveller. Den finns också med, men det är synd att bara sju nyskrivna noveller fick plats. Miljön kan kännas enahanda, men med få undantag är samlingen en stor läsupplevelse.