När svensk terrorism stavades skadegörelse

Nu börjar de komma med allt tätare mellanrum, böcker med den omskakande historik som få i det etablerade svenska så kallade folkhemmet, med något enstaka undantag, velat kännas vid på snart 70 år.
"Mörker stanna hos mig" är en påhittad roman, men den bygger på fakta om attentatet mot den kommunistiska dagstidningen Norrskensflammans centralredaktion och tryckeri i Luleå natten till 3 mars 1940. Två barn och tre vuxna dog, ytterligare fem människor skadades.

Hur många kan dra sig till minnes att skolans historielektioner någonsin handlade om detta och om rättsskandalen efteråt? Stadsfiskalen, officerarna och Norrbottens-Kurirens journalist fick upprörande låga straff.
Min första och största invändning mot Ann-Marie Ljungbergs roman är allt hon utelämnat. Det blir konstigt, eftersom hon redogör ganska noggrant för vad som sades i rättssalen, fiktion eller ej. Hon borde hellre ha tagit med vad som inte sades.
Åtalet handlade om skadegörelse, inte om det terrordåd mordbranden var. En annan skandal var att mamman till ett av de omkomna barnen sökte men inte fick skadestånd. En tredje att inte ens Norrländska Socialdemokraten, NSD, ville publicera någon dödsannons om de innebrända. En fjärde är att begravningståget förbjöds att gå genom Luleå centrum.

Jag förstår kort sagt inte hur Ann-Marie Ljungberg kan utelämna allt det. Åtminstone borde hon ha nämnt brottsrubriceringen. Om än det är en roman hon skrivit, är den alltför förankrad i en verklig händelse för att det ska gå att överse med sådana hål i berättelsen.
Annars började jag läsningen fylld av förväntan. En kritikerrosad kulturskribent från Haparanda med släkt i Luleå och som är bosatt i Göteborg, har skrivit en bok som angår mig, tänkte jag.
När jag arbetade som journalist på Norrskensflammans centralredaktion i Luleå på 80-talet, blev tidningshuset bombhotat så många gånger att vi inte ens höll räkningen. Vi anmälde oftast hoten och polisen tog dem alltid på allvar och bevakade ständigt kvarteret noggrant, därför att attentatet mot Flamman aldrig helt kan utplånas ur Luleås kollektiva medvetande.
Jag har funderat mycket på varför jag finner Ann-Marie Ljungbergs bok tungläst, för den är varken tjock eller språkligt trist. Hon är en flyhänt miljöskildrare och personporträtten ger karaktär åt de inblandade trots att de inte är djupa.
Men jag saknar en pådrivande fond, en världsbild av stämningar och skeenden.

Därför några kompletterande tips: Förra året gav Luleåförlaget Black Island Books ut en annan roman på samma tema, av författaren Lars G Carlsson: "Danko och Flamman". I sammanhanget måste också - och framför allt - Tomas Breskys dokumentära bok "Kodnamn: Mikael - spionaffären Enbom och kalla kriget" nämnas. Mytomanen Fritjof Enbom arbetade som journalist på Norrskensflammans lokalredaktion i Boden årtiondet efter attentatet. Stellan Bojerud, pensio- nerad överstelöjtnant och chef för krigshistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, har skrivit "Livstidslögnen" tillägnad offren för rättsrötan.
Att de båda händelserna tas upp ur andra perspektiv än den enögda kommunistskräckens, ser jag som positivt i dessa terroristfebriga tider.