Müllers skarpaste prosa hittills

Arv och miljö. Frågan om varför vi blir de vi blir är en röd underliggande tråd genom Lulebon Majvor Müllers kriminalroman "Katten och repet".
Anslaget är smått klassiskt; berätta om ett brott, kanske ett mord, relativt lång tid tillbaka, flytta sedan romanen till samtiden för att där hitta beröringspunkter mellan då och nu.
Åsa Larsson är mästerlig i genren och Müllers femte roman verkar vara inspirerad av sin kritikerrosade kollega i branschen. Något som inte ska uppfattas som kritik. Vilken författare har inte påverkats eller lånat av andra författare?

Katten och repet har flera klangbottnar, men två bärande delar som löper parallellt.
Dels har vi den standardiserade brottsutredningen, dels den om relationen inom den enhet av polisen i Luleå som jobbar med narkotikafrågor.
I synnerhet relationen mellan polisinspektörerna Eva Eriksson och Joakim Bränngren, som i vid mening innehåller flertalet brännande frågor om moral, etik, stigma, och konsten att leva i och med en lögn eller flera.
De två poliserna har en intim relation som avslutas i dess totala motsats, enligt Eva. Om vilket Evas vännina, frilansjournalisten Hanna Storm, utbrister: "Du måste anmäla honom".

Polisinspektör Bränngren visar sig vara en man "med många talanger", för att parafrasera Patricia Highsmiths beskrivning av sin pskykopatiske romankaraktär Tom Ripley.
Bränngren är nämligen både charmig, snygg och duktig som knarkspanare. Men också sjukligt fixerad vid sex och en notorisk spelmissbrukare, med mera.
Genom fascinationen att leva flott med snabba cash och bilar, har han också kommit i kontakt med grupper i samhället som lever utanför lagens råmärken.
Müller hemfaller här i viss mån till det sterotypa kring begreppet "Jugge-maffian", som vore det alla kriminella gruppers moder i Sverige. Bränngrens sammansatta person är det nav vilket berättelsen snurrar kring. Det gör romanen intressant, bortom det gängse i genren. Majvor Müllers prosa är här både rakare och skarpare än i tidigare kriminalromaner jag läst av henne.

Det som är sig likt är att Tornedalen och Raitajärvi utgör scen för delar av berättelsen, därav i de verkligt blodiga och makabra händelserna. Från att "Ond-Bengt" hittas hängd i en lada 1992, över två flådda och dödade katter i en annan lada 2009, till ...
Ja, "Katten och repet" ska läsas som en berättelse om hur allt hänger ihop, trots att det till det yttre verkar sakna sammanhang vid en första anblick.
Men greppet att tidigt låta kursivera tankarna från en av dramats till en början rätt anonyma huvudpersoner är dubbelt; både suggestivt och samtidigt lite för avslöjande. Det relativt öppna slutet på romanen får mig att undra: blir det en fortsättning?