Enligt förlaget är lämplig läsålder för Katarina Kieris nya bok 12-15 år. En olämplig fackindelning om jag utgår från mig själv, som är fyra decennier äldre än så och sträckläste de 236 sidorna med stor behållning. Dessutom är bokens jag, huvudpersonen, 17.
Ramberättelsen är långt ifrån ny, varken hos författaren själv eller hennes kollegor:
Kantig men sympatisk tonåring med stor integritet, utgår ifrån att hon har ett par idioter till föräldrar, är olyckligt kär både i sin kompis och i skolans bibliotekarie, har svårt för att prata om och visa känslor, samt missköter sin läxläsning.
Vid ett första påseende rena plattityder, men i Katarina Kieris händer blir det både en poetisk berättelse och en psykologisk thriller, där spänningen finns i mellanrummen mellan självklarheterna. Små men noggranna iakttagelser rymmer både stora känslosvall och subtila stämningar från en höst och en vinter i Luleå. Jag tror förresten inte att Katarina Kieri nämner sin födelse- och uppväxtstad vid namn i boken, men miljöskildringarna stämmer så väl in att jag aldrig tvekar, trots att namnändringar har gjorts.
Det är vilsamt att läsa om välkända miljöer och människor med samma referenser som jag själv, oavsett ålder. Samtidigt omfamnar Katarina Kieris prosa alla som vill närma sig den.
Den vardag hon beskriver är möjlig att tänka sig också på en annan plats. En som i andras ögon kanske betraktas som ett eländigt ställe att bo på, men som för dem som bor där är det finaste bostadsområdet med bästa läget i hela kommunen.
Katarina Kieri tar upp fler exempel på förutfattade meningar och vad som kan hända om de kommer på skam och det är sådant som tillför humor i den annars allvarliga läsningen.
Som en röd tråd genom berättelsen går huvudpersonens upptäckt av sin egen poetiska förmåga. Dikten som presenteras i fragment på boksidorna finns i sin helhet i slutet av boken - och visar sig vara en riktigt bra sammanfattning av den.