”Måne över hyreshus” är Jokkmokksfödda författaren Maria Vedins tionde diktsamling. Hon slog igenom 1993 med ”En grupp av ögonblick” och har sedan debuten gett ut en ny samling vartannat år.
Maria Vedins författarskap har ofta präglats av det lappländska landskapets kalhet och ofruktsamhet men också dess ljuvlighet.
I denna diktsamling handlar det om diktjaget självt; att utforska gränslandet mellan liv och död. Ett ställe där tidsrymd och rum sammanträffar, och de som blivit bragt om livet återuppstår igen.
En våg av djup nedstämdhet är vad som översköljer mig när jag läser Vedins dikter. Var jag på gott humör innan jag började läsa så förbyttes det snabbt till djup melankoli gånger hundra.
Det är ren och skär Ingmar Bergman- ångest:
”det går en man förbi ett ruckel i lappland
och delar ut sjukdom och förbannelser
intill tid och evighet ska du och dina släktingar
intill evighet ska du och dina släktingar förbannas
sjukdom och död ska dränka dig
han sitter i ryggmärgen”
Det lappländska landskapet är förvisso närvarande i dikterna likt en enslig scendekor. Jokkmokk porträtteras genom fyra nyanser av grått, dominerande av sitt fördärv i likhet med diktjaget som frodas i den.
Texterna är korta och djuptänkta, men jag måste läsa om dem mer än en gång för att överhuvudtaget förstå vad det är vad författaren vill få sagt. Trots den nedstämda tonen skymtar ändå en strimma hopp fram bland textraderna.
Jag förstår på sätt och vis vad Vedin vill avspegla i ”Måne över hyreshus”. Hur industrialismens inkräktande på natur, människa och samhälle sakta håller på att gå mot sin egen undergång.