Länge tänker jag under läsningen av Björn Löfströms debutroman "Babels torn i Bojtikken": det här kan vara en ny "Populärmusik från Vittula", även dessa "jojkar från Västerbottens lappmark" har potential att väcka positiv uppmärksamhet i det litterära Sverige.
Fast det är egentligen ingen bra jämförelse, författaren är snarare släkt med den store Torgny Lindgren.
Det är ett nästan ryskt rikt myllrande persongalleri som den föra detta Moskvakorrespondenten Björn Löfström låter oss möta i sin fiktiva by i södra Lappmarken.
Exempelvis den lärde herr Nelander, som bott i östländerna i tsarens tid och hälsar var och en med ett kraftfullt "Het-j!", den lataste människan i byn, n’Arbets-Arvid, den ofärdiga Viola, som väntar på att pastor Lewi Pethrus ska åstadkomma miraklet och "raken ut bena" på henne, handlare Lönnmark, som alltid bär fluga vare sig han står bakom charkdisken, fiskar eller är ute på jakt med sina hundar, den barrumpade folkskollärarpojken samt Valle med sin östtyska IFA.
För att nu bara nämna en handfull av alla krumelurer som passerar revy på 351 sidor.
Boken utspelar sig egentligen under en enda dag, vårhelgen (midsommarafton) 1960 i den by som somliga betraktar som ett bonnhål i fjällvärlden, som på intet vis kan jämföra sig med storstaden Lycksele, som kan locka med både stadshotell och korvkiosk.
Berättelsen har starka självbiografiska drag. I romanen leder delikatessfabrikör Lövgren Bojtikkens kommunistiska Arbetarekommun, där man diskuterar imperialismens ränker och äter vaniljdrömmar från borgarbagar Wallners lutande konditori.
I tidskriften Svensk Bokhandel skriver Löfström: "Min barndom var svårt politiserad, men för den skull inte olycklig. Min far ledde byns kommunistiska arbetarekommun. Den doftade sött av nykokt hjortronsylt. Far var nämligen inte bara kommunist utan även driftig företagare i fisk-, vilt- och bärbranschen.
Fabriken var inrymd i en barack inköpt från Vattenfall efter kriget. Far hade inga svårigheter att hantera dessa bägge utåt sett motstridande roller - kommunistens och privatföretagarens. - - - I det vardagliga värvet som fabrikschef använde far Vilhelminadialekten med många ’e henen’ och ’ä dannen’, men som partichef bytte han både kläder och språk."
Det stockholmska språket kom till bruk även när fadern talade i telefon med den kända delikatessfirman Arvid Nordquist, som han hade stora affärer med, berättar Löfström. Han är ödd 1950 i den västerbottniska fjällbyn Dikanäs och gick högstadiet i skidorten Tärnaby.
När det dialektala ordet marn-omt (såvitt jag kunnat inhämta betyder det något positivt, tacknämligt och välkommet) dyker upp i texten för femtioelfte gången blir jag nalta irriterad och muttrar för mig själv: har du aldrig hört talas om "kill your darlings?!"
Lite onödig, mest som utfyllnad, upplever jag också en lång utvikning om en man som rånmördade en gårdfarihandlare 1933 och fick sona sitt brott under tio långa år på Långholmen. Men det förtar inte huvudintrycket att detta är en lysande debutroman. "Ock alltihop e denen."