En bit in på Doris Dahlins "Till mamma på mors dag" kommer tanken att jag kanske inte borde recensera boken.
Jag är man och hennes fjärde roman sedan debuten 1971 handlar ju om relationer mor-dotter. Jag läste vidare och kunde 330
sidor senare konstatera att jag hade fel - och rätt.
Det handlar om Reseda och Elisabet, kvinnor vars mamma i Resedas fall lämnat jordelivet, medans Elisabets skröpliga moder lever på "hemmet" och till dotterns fasa alltmer går in och ut i sig själv i ett töcken av minnen och verbal giftighet.
Just minnen är viktiga i Dahlins roman, men det är långt ifrån trevliga sådana som dominerar i skildringen.
Stundom tänker jag att författaren brett på rejält för att dramatiken inte ska riskera att flyta ut i ointresse för framför allt manliga läsare. Kanske har jag fel, det är hur som helst inget Bullerbyn hon berättar om.
Mamma är lik sin mamma, sjöng Siw Malmqvist. Städar, fejar och står i, och ska också vara älskarinna när karln läst . . ., hur den nu gick. Den goda Siwan sjöng inget om de outtalade kraven, förväntningarna och förmågan att skapa dåligt samvete, eller tystnadens vapen visavi sitt barn. Det är sånt Doris Dahlin skriver om i den efterlängtade nya romanen efter hyllade "Skammens boning" från 2007 och "Vi vet nog vem du är" 2008.
Hon gör det bra som helhet, med ett mångbottnat perspektiv. Inte minst klasstillhörighet får spela den roll den faktiskt har när människors beteenden synas bakom det sken de flesta av och till är ganska bra på att upprätthålla.
"Till mamma på mors dag" är som sagt ingen slätkammad
historia lämplig för en stunds trivsam tillbakalutad läsning.
Det är en roman som träffar mitt i solarplexus. Den har perioder av ältande, men som leder ändå framåt.
Framåt mot något traumatiskt, som man förstår är den yttersta orsaken till att Reseda, städerskans dotter, försöker kontakta kvinnan som har egen psykologimottagning i Stockholm.
Hon, Elisabet, är född i ett materiellt välbeställt hem, en plats där Resedas mamma städade.
Dahlin skildrar kvinnornas trauman och inre sår på ett säkert och trovärdigt sätt. Inte minst ambivalensen. Det handlar ju ändå om mamma. I det sistnämnda kan vi väl alla, oavsett kön, känna igen oss.