Mallad thriller med nerv

Förlagets presentation av Liza Marklunds och James Pattersons gemensamma thriller kör över mig som en bulldozer uppbyggd av tunga fakta om den nord- amerikanska författaren:
Han har spelat sig själv i den tecknade succén "The Simpsons" - bara en sån sak! Sådan ära får man endast om man haft framgångar som matchar 46 titlar på New York Times bästsäljarlista, det vill säga fler än någon annan författare. Dessutom intog han förstaplatsen direkt i fem helt olika genrer.
Under 2007 sålde James Patterson 16 miljoner böcker, vilket betyder att han var författare till var femtonde bok som såldes i USA det året. Som förlaget konstaterar var det fler än vad John Grisham och Stephen King sålde tillsammans.
Puh! Är det verkligen meningen att en sådan gigant ska recenseras? Allt han skriver tycks ju leva ett eget liv, med eller utan recensioner.
Så är det i stor utsträckning med det som Liza Marklund skriver också. För vem väljer James Patterson att samarbeta med när han för första gången vill skriva ihop med en icke engelskspråkig kollega? Jo, en utflyttad Pitebo, en av Europas bäst säljande författare, översatt till 30 språk. Inte undra på att det tar emot att börja läsa "Postcard killers" med recensent-ögon. Det känns som om denna slags varudeklaration - om än subjektiv - är överflödig vare sig den ska innehålla ris eller ros.

Historien om det unga vackra par som reser runt i världen och postar vykort till journalister innan de mördar andra unga vackra par, är verkligen hårdkokt på ett närmast splatterbetonat sätt. Om det inte vore för att denna orgie i blod, makabra scener och skruvade tankar vägdes upp av motsatser i kulturens intellektuella finrum och i vardagsmiljöer som jag lätt känner igen, hade jag aldrig fortsatt att läsa. På samma sätt är persongalleriet uppbyggt av kontraster, så att det som verkar osannolikt bärs upp av något lätt igenkännligt. Inte minst gäller det bokens hjältar, frilansjournalisten Dessie och mordutredaren Jacob, som mot alla odds gillar varandra.
Med miljöerna fungerar det likadant. Eftersom jag känner igen min närmaste omgivning, tvivlar jag inte på att platser där jag aldrig satt min fot också beskrivs precis som de är. Det ger en närvarokänsla i hela berättelsen, vare sig den tar mig till New York eller till Byske.

Trots att handlingen är högst originell, kan jag under läsningen inte komma ifrån att det känns som om författarna använt sig av en slags mall som de vet fungerar. De är onekligen proffs på spänningsromaner, ändå blir jag inte så överraskad som jag väntat mig - inte ens av det spektakulära slutet.
Eller jo, platsen där slutuppgörelsen utspelar sig överraskar mig positivt.
Mina invändningar betyder inte att boken inte är läsvärd, tvärtom. Dialogen är rapp och får ofta stå för sig själv, vilket skvallrar om stor tillit till läsaren och förmåga att rensa ut allt som inte tillför något. Det ger en tät nerv i skeendet och som läsare är jag tacksam över förtroendet.
Nu har jag läst ett recensionsexemplar, så det finns hopp om bättring angående ett stort minus: I en bok av författare av den här kalibern ska det helt enkelt inte finnas några korrekturfel. Jag hittar ett, en enda liten bortbytt bokstav, vilket är för mycket. (Kapitel 61, sidan 205).

I ett pressmeddelande upplyser Piratförlaget om att den första upplagan av boken har tryckts i mer än en och en kvarts miljon exemplar (1320000).
I slutet av förra veckan kom författarna till Stockholm för lansering i Europa. Postcard Killers kommer ut samtidigt i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Holland och Tyskland. I USA och övriga Europa kommer den till sommaren, meddelar förlaget.
Jag skulle bli mer förvånad om historien inte kommer upp på vita duken än om den blir film så småningom. Den är filmiskt skriven, med ögonblick, vyer, känslor och aktioner som stannar kvar ett långt tag sedan jag läst ut boken.