Anita Nilssons böcker har alltid haft hög mysfaktor även om den förra, "Helt oväntat" (2009), delvis handlade om sjukdom och mörkare stråk i livet. I "Glada dagar" önskar författaren, som bor i Luleå och inte vill skryta med att hon kommer från Piteå, omfamna hela världen. Allt symboliserat på bokens omslag av ett kramförsök runt ett gammalt och megatjockt träd i Hamner Springs i Nya Zeeland.
Som alltid är det vardagen som är Nilssons arena. I "Glada dagar" bottnar reflektionerna, klokskapen och den vardagspoetiska blicken, i resor nästan jorden runt. Fast hon berättar om Paris, Rom, Thailand, Australien och Nya Zeeland, har hon alltid tankar hos de sina i Bergnäset i Luleå och det land hon kommer ifrån.
Det är liten skillnad på människor förstår hon snabbt, oavsett om man bor i Den eviga staden, är aborigin i Australien eller kommer från Blåsmark i Norrbotten.
Barndomen och kärleken är centrala beståndsdelar i "Glada dagar" liksom universella frågor. Nilsson framhärdar med emfas att det är med andra som jaget uppstår. Egentligen är hela boken en lovsång till mötet med människor och kulturer. Om man har vänner i världen är man aldrig ensam, är ett sorts mantra.
Jaja, säger kanske någon, typiskt att inte vilja se olikheter och problem i världen. "Glada dagar", komponerad som en kedja av krönikekorta kapitel, blundar inte för verkligheten men väljer att se möjligheter för människan.
Författaren tvivlade stort på sig själv som världsresenär: "Och tänk om det händer nåt" var en hårt tillslagen broms att bearbeta innan det bar iväg. Resultatet blev en feel good-bok, i god mening. Den är personlig liksom allt som kommit från Anita Nilssons penna. Mycket är sig likt. Ändå tycker jag om den och skulle vilja klassa den som hennes bästa de senaste fyra, fem åren.