Kalabaliken
på Gärdet
En tv-chefs
memoarer
Författare:Sam Nilsson.
Förlag:Atlantis.
För läsare i Piteå-Tidningens spridningsområde är Sam Nilsson inte minst känd som utflyttad Glommersträskare, rotad i ett västerbottniskt släktträd, och en av dem som var pådrivande när Studio Acusticum, Orgel Acusticum och de senast tillkomna utbildningarna vid Luleå tekniska universitets institution i Piteå byggdes upp till vad de är i dag.
För majoriteten av Sveriges befolkning är han mest känd som stockholmare och den person i landet som har varit tv-chef under längst tid – hela 20 år. Under 70-talet hade han dessutom andra chefsbefattningar inom public service-tv.
När Sam Nilsson efter tre prisbelönade decennier i tv-huset lämnade det som pensionär 1998 ombads han återvända tills chefsfrågan lösts. Dessa för honom sista två år och den fortsatta chefskarusellen har gett boken dess titel.
Jag förstår att vändningarna kan ha tett sig kalabalikartade för de anställda, men för mig som läsare är de varken dramatiska eller särskilt intressanta.
Sam Nilssons bok är en lättläst och mycket välskriven sammanfattning av vår samtida politiska och etermediala historia, som hela landets befolkning på något sätt påverkats av. Hans skisser av maktspel och beslutsprocesser delas säkert inte av alla som var med, vilket även gäller vissa beskrivningar från musikhögskolan i Piteå. Men det är intressant att ta del av hur han uppfattat det hela – trots att mera personliga vinklar saknas i den delen.
Sam Nilssons tankar om betal-tv är för övrigt fortfarande aktuella, men när det begav sig var han före sin tid på den punkten.
Personlig är han däremot när han skildrar sin uppväxt (där inte minst Glommersträsk framstår som världens bästa plats), sina fortsatta studier (i bland annat Piteå), sina första steg som journalist (på bland annat Norra Västerbotten), sin politiska karriär hos Högerpartiet där han blev partisekreterare (han lämnade partiet efter en konflikt med partiledaren Yngve Holmberg), och framför allt sitt livs kärlek (till konstnären Martha Edelheit).
Det är dessa delar som är bokens stora behållning för min del och ett ytterligare plus är att jag inte hittar ett enda korrekturfel. Det sistnämnda är värt att påpeka, då sådana numera är mera regel än undantag i nya böcker.
Som väntat är de händelser Sam Nilsson beskriver kantade av en majoritet män i maktpositioner. Sympatiskt nog är han medveten om den sneda könsfördelningen, vilket han också säger sig ha varit som chef på en mansdominerad arbetsplats.
I boken framhåller han inte bara män, utan också en rad kvinnor som han mött i livet. Det ger innehållet en någorlunda genusjämvikt som uppmuntrar mig till fortsatt läsning, vilket är välbehövligt.
Trots att ”Kalabliken ...”
handlar om en tv-epok som ersatts av en ny, känns memoarerna inte daterade. De slutar med tiden efter pensioneringen, då Sam Nilsson haft en rad uppdrag som han funnit intressanta och viktiga. I epilogen ryms en kärleksförklaring till Norrland, bland annat skriver han:
”Mest stimulerande har emellertid de dryga tio åren vid Luleå tekniska universitet och uppdragen i Piteå varit: medieutbildningen, Studio Acusticums tillkomst, dansens etablering och den mäktiga orgelns tillblivelse. Jag kände att jag kunde ge något tillbaka till den landsända jag kom ifrån”.