Längtan hem
Gunnar Kieri hotar med att ”Längtan hem” kan bli hans sista bok. Förståeligt eftersom han snart blir 85 år, men synd då Kieris författarskap bara blir bättre med åren. Boken är byggd av minnen och vemod. Tornedalen och Sverige under ett 1900-tal synonymt med omvandling i stort och smått. Maria, “hon är urmodern till denna bok”, och hennes nio barn, barnbarn, syskon, syskonbarn och släktingar.
Enkel och utan krusiduller är Kieris prosa. Boken är ingen bladvändare, men helt i fas med de människor han vill skildra. Den hårda vardagen klaras av fysiskt, det måste bara göras, men det handlar om en tid då språklig och kulturell apartheid var reell verklighet i Tornedalen. Finskan gjorde till exempel sig icke besvär, något som även andra författare berättat om.
Detsamma gäller synen på den samiska kulturen; “trollpacka” fick Maria höra på byn eftersom hon kunde stämma blod. En förmåga hon gav till dottersonen Peter, som helt utan förklaring övergivits av sin mamma och kommit att ty sig till mormor Maria. En av romanens smärtsammaste partier.
”Längtan hem” är upplagd som en inbjudan från författaren till släkt, vänner och bekanta att fira midsommar på berget Lammivaara med utsikt över älven.
Utifrån den fantastiska platsen där stormakter trampat och bränt, där människor älskat, lidit, dött eller tagit sina första andetag, får jag som läsare lyssna pålivsöden som har en gemensam underström av vemod och längtan. Till en älskad men omöjliggjord samvaro, eller till ett samhälle, en by, en plats där man som barn trampat men inte kunde få sin utkomst. En kultur där man inte hade känslan av vara konstig.
AMS, i folkmun förklarat som ”Alla måste söder- ut”, kom på ont och gott att prägla många människor från Norrbotten i allmänhet och Tornedalen i synnerhet. Tillsammans med jugoslaver, greker med flera, kom de att bygga det nya och rika Sverige. Livshistorierna är på många sätt författarens egna. Han blev ju relativt tidigt medveten om sin skrivarförmåga, men många vitt skilda arbeten passerade innan författandet kom igång. Arbetskompaniet Storsien heter debuten från 1972, en bok han skrev tillsammans med Ivar Sundström från Piteå.
Kieris 17:e bok berättar om ett Sverige som dagens uppväxande generation ofta vet väldigt lite om. Det är synd, för dåtid, nutid och framtid hänger ihop. Det är i det perspektivet Kieris böcker ska ses. Han levandegör tiden och människorna på ett sätt som alltmer kommit att tilltala mig.