Libanesen Elias Khourys tredje roman på svenska kan liknas vid en labyrint eller en myllrande gränd i det Mellanöstern där den utspelas. Den är rik på in- och utgångar och prång där historia, språk och myter möts i en skön böandning.
Anslaget skulle kunna kallas Kafka-likt. Huvupersonen Yalo, eller Daniel Abel Abyad som han egentligen heter, sitter i förhör hos säkerhetspolisen i Beirut anklagad för våldtäkt, rån och bombattentat.
Varför? frågar sig Yalo. Än mer frågande blir han när han förstår att det är hans förälskälse Shirin som står bakom anklagelsen om våldtäkt. Det måste vara lögn, tänker han, men erkänner ändå brotten.
Eller gör han?
Innerst inne ser han sig som ett offer för kärleken, lusten och inbördeskriget. Den röda tråden i Khourys nästan 400-sidiga roman är: Vem är offer, vem är förövare? Och varför?
I ett land som Libanon med inbördeskrig under 15 år (1975-1990) är frågorna relevanta och långt ifrån lätta att svara på.
Inte heller trots att det i romanen gått några år sen gevärskolvarna svalnat på den häxkittel av grupper och stater som stred, och den så kallade rättvisan ska ha sin gång.
Khoury har inte skrivit en berättelse där inbördeskriget står i centrum, utan det finns där mer som fond. Bokens stora förtjänster ligger främst i persongalleriet och det sensuella språket.
Sinnligt är det rent av, och för mig oväntat köttsligt detaljerat när lusten pockar på i Yalos skogsdomäner i byn Balluna där han arbetade som hus-vakt åt advokten Michel Sallun.
Samme Sallun som Yalo ser upp till som en Gud efter att ha träffat honom i Paris och hjälpt den blottställde kristne ynglingen tillbaka till hemlandet.
Men skogen i Balluna är inte bara plats för hemliga och ivriga kärleksmöten i guppande bilar.
I dess sköte kan också sämre sidor hos människan krypa fram, som hos en fattig och 1961 född man med kalasjnikov-gevär på axeln.
Han vet däremot inte varför det blev som det blev, mer än att det var Marie som fick honom att börja brinna och inget sedan kunde släcka hans lust.
Yalo måste gång efter annan skriva om sin historia, förhörsledaden är inte nöjd utan vill veta mer, ja, allt. Men trots, eller kanske tack vare, tortyr, varken vill eller kan Yalo berätta så mycket som makten önskar.
Hans huvud är sprängfyllt av minnen och historier, av morfars visdomsord och galenskap, mammas hårda liv och sorg, och tankar på Shirin.
Visst, så är det, men inget som han fullt ut vill ge till dårskapens kreatur med dreglande förhörskäftar som egentligen kanske bara deltar i ett rättvisans skådespel.
Elias Khoury må ibland förflytta mig som läsare bortom det begripbara, men det gör inget.
Den typ av berättande som springer ur hans penna ger därvidlag så mycket njutning att helheten inte störs.