Intressant om ondska

"Mitt syfte med den här boken är att diskutera vad som utmärker ondska, onda handlingar och onda människor. Att företa en undersökning angående ondskans natur och orsaker. Min utgångspunkt är att ondska existerar, ondska som summan av de mänskliga handlingar som får onda konsekvenser för andra människor. Jag förstår alltså ondska som något konkret", skriver författaren och etikforskaren Ann Heberlein i inledningen till hennes nya bok "En liten bok om ondska".
Hon menar att ondskan är högst begriplig och konkret, i synnerhet för dess utövare och dess offer. Anders Eklund och den mördare flickan Engla är ett exempel. Liksom Harry Truman, USA:s president, och människorna i Hiroshima, den 6 augusti 1945. Gärningsmän kontra offer för ondska, eller mer konkret, onda handlingar.
Grymma, onda handlingar måste sättas i sitt sammanhang, inte för att relativisera och frikänna, utan för att överhuvudtaget förstås.
Ann Heberlein skriver nästan oförskämt lätt och ledigt om ett tungt och komplext ämne. Men lätt ska inte förstås som ytligt, tvärtom.
Bokens tillkomst är sprungen är författarens uppfattning att ett paradigmskifte skett i Sverige kring frågan om brott och straff. Från att samhället tidigare velat hitta förklarande omständigheter och förstå onda handlingars bakgrund, till en syn där den onda handlingens man (det är oftast män) enligt Heberlein förklaras som nästan genetiskt onda och därmed ska behandlas som parior.
Hon anser att den förra modellen gick ett snäpp för långt och nästan glömde offret, men att dagens modell är etter värre - eftersom att klassa någon som ond är att göra det lätt för sig och frånsäga sig själv ansvaret.
För, vilket Heberlein med en dåras envishet hävdar, det finns alltid ett sammanhang. En kontext där jag, du, vi, alla, med vår tysthet, likgiltighet, rädsla, ovilja att se och agera, och så vidare, skapar förutsättningen att den onda handlingen kan ske.
Eller som Primo Levi skriver i "Är detta en människa?": "Monster existerar, men de är alltför få för att verkligen vara farliga;de vanliga människorna är mycker farligare".
Visst är det tankeväckande ord, men stämmer det verkligen?
"En liten bok om ondska" är rik på referenser. Här trängs Dostojevskijs romanfigur Raskolnikov med Nietzsche, Kant och Hannah Arendt, och Lisbeth Salander med Rödebymannen, Annika Östberg, Knutby, och den amerikanska professorn i psykologi, Philip Zimbardo, för att bara nämna några som berikar boken.

Ann Heberlein menar att verkligheten och fiktionen interagerar. Och att till exempel populärlitteraturen, typ Stieg Larssons Milleniumtrilogi, är texter som på olika sätt kan få oss att försöka förstå onda handlingar.
Men den kan också, vilket troligen är orsaken till dess popularitet, spegla att en sorts rättvisa skipas, då i alla fall svenska deckare ofta handlat om hämnd på gamla oförätter. På det sättet blir de också ventiler för vrede, till skillnad från de klansamhällen där hämnden, Kanun, är en våldsspiral utan slut.
Det finns väldigt få onda människor. Däremot finns det många onda handlingar, vilket är nåt helt annat än översvämningar, vulkanutbrott och dylikt.
Heberleins lilla svarta på 300 sidor vill beskriva mänsklig ondska som bottnar i uppsåtet att medvetet skada eller döda. Det gör den bra. Den börjar med kapitlet "Ondskans återkomst" och slutar med kapitlen "Ondskans förutsättningar" och "Ondska och godhet".
Där sätts fokus på avhumaniseringen och avpersonifieringen av offret, den andre, men också den egna avidentifieringen, typ demaskering, som en förutsättning för att kunna utföra en ond handling.

Rädsla eller fruktan är dock de onda handlingarnas moder, visar Heberlein. Hon vidgar begreppet till att även omfatta rädsla för ensamhet, "social död", och hittar där roten till vissa mäns och manliga gemenskapers onda handlingar till exempel visavi kvinnor.
Vem vill vara - ingenting?, som Hjalmar Söderberg med andra ord formulerade det i "Doktor Glas".
Läs "En liten bok om ondska" av Ann Heberlein. Det är en uppmaning.