Vad är sjukt och vad är friskt? Vem är sjuk och vem är frisk? Och är det så att det ena behöver det andra för att definera sig själv, som filosofen Foucalt skriver i Vansinnets historia.
Såna frågor och funderingar kan man läsa i Ann Heberleins "Ett gott liv". En fortsättning på den omdiskuterade och hyllade "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", där den teologie doktorn i etik "kom ut" med sjukdomen bipolär 2.
Psykisk sjukdom är svår att se och förstå för gemene man och därför får ofta människor som lider av psykiska problem stämpel som konstiga och annorlunda. En stigmatisering lurar alltid runt hörnet.
Som Heberlein skriver är man inte sin sjukdom, lika lite som till exempel den cancersjukes identitet är cancer. Samtidigt som man har en psykisk sjukdom är man mamma, pappa, bror, syster, frisör, författare, fotbollsspelare, järnverksarbetare, företagsschef, tågklarerare, kallskänka eller bokförläggare.
Ann Heberlein skriver fjäderlätt om tunga saker. Hon har laddat med empirisk erfarenhet och diverse författares och filosofers ord om vad som skapar en människa, vad som är ont och gott, meningen med livet, och så vidare. På den sistnämnda frågan kan avslöjas att svaret är lite luddigt.
Den empiriska utgångspunkten är Heberleins egna erfarenheter efter utgivningen av "Jag vill inte dö"-boken från 2009. För övrigt den del som körts runt i medierna som ett bevis på Heberleins haveri, eftersom hon där hänger ut sin forne förläggare, underförstått han som gjort så mycket för henne. Spekulativt, lågt och allmänt ojuste agerat är ord som förekommit.
Jag ska varken försvara författaren eller understödja kritiken, bara konstatera att det här är den tråkigaste delen av "Ett gott liv". Läs själv, säger jag. På köpet får ni en idérik och intressant bok om att vara människa. Vad är då ett gott liv? En förutsättning för att kunna ta orden i sin mun, är att kunna definiera sig själv. Det är den första byggstenen.