Hoppingivande om perioder utan hopp

"Mats har länge nyttjat pennan som verktyg för att förmedla intressanta och angelägna tankar kring relationer och samhällsfrågor" löd delar av motiveringen när författaren till den självbiografiska boken "Perioder" tilldelades Arbetarspelens stipendium av Piteå kommuns kultur- och fritidsförvaltning förra månaden.
Hittills har Mats Gustavsson nog gjort sig mest känd som dramatiker för scen och film - vilket märks på hans sätt att skriva om sitt alkoholmissbruk i "Perioder". Det negativa med det är de tvära kasten i tempus och berättarperspektiv.

Ibland är huvudpersonen "jag" och ibland "han" vilket i de ljusa stunderna fungerar utmärkt men ibland inte alls. Medan jag som läsare befinner mig i nutiden, har berättaren helt plötsligt - och då menar jag helt utan förvarning och logik - bytt tidsrymd och befinner sig i dåtiden. Och tvärtom.
Visst kan det fungera som dramaturgiskt grepp om det är genomtänkt, men här tycks det mig ske spontant och utan omtanke om läsaren.
Eller också är det så Mats Gustavsson är van att skriva, för ett manus behöver inte ha samma läsrytm som en bok föreställer jag mig, bara replikerna sitter.

Utan dessa skavanker - som förlaget väl borde ha hjälpt sin skönlitterära debutant med att finputsa? - hade jag läst boken med ännu större behållning.
Trots att den är skoningslöst självutlämnande och handlar om en kris som nära nog kostade Mats Gustavsson livet, är den också så underhållande att jag sträckläser den.
Visserligen besannas den aning jag får redan i ett tidigt stadium när författaren blir religiös, men mitt intresse bibehålls genom alla 178 sidorna.
Resonemangen om allt från elbehandlingar till återfall, frihet, självbedrägeri, liv och död, förs utan pekpinnar. Samtidigt delar Mats Gustavsson med sig av fakta och erfarenheter med välgörande självdistans, utan att smeta ner läsaren med plattityder och sentimentalitet.

Framför allt får jag svar på en hel del som jag undrat över när det gäller alkoholism, exempelvis hur en periodare tänker, eller rättare sagt inte tänker. Hur processen fungerar så att säga.
Mats Gustavsson får till slut själv en insikt om varför han som hade allt - en väl fungerande familj med underbara barn och en kärleksfull fru, ett arbete med framgångsrik karriär, riktigt fina omtänksamma vänner, hyfsat med pengar, en bra bostad och så vidare - ändå valde att supa så till den grad att han halvdöd hamnade i rännstenen.
Det är fyra år sedan han blev nykter. Han lever. Faktum är att jag tvivlade på det medan jag läste boken fast han bevisligen finns bland oss, så illa däran var han och så mycket levde jag mig in i den mot alla odds hoppingivande berättelsen.