Glödhet men bildlös reportagebok

Afghanistan är ett slagfält där många olika intressen drabbar samman. Ekonomiska, religiösa, geopolitiska och militärstrategiska, men även kulturen finns med som en konfliktunge att kivas kring. Så är det och så var det långt innan landet formellt blev självständigt 1919 efter det tredje kriget mot den brittiska kolonialmakten.
Imperier har kommit och gått och har de något gemensamt så är det att alla begått samma misstag. De har trott att de kunnat tvinga afghanen till samarbete genom tvång och hot.
Det gäller likväl för britter, ryssar som för den nuvarande stormakten i landet, USA. Alla har de också velat befria den afghanska kvinnan. Det förstår man när man läser den svenske frilansjournalisten Jesper Huors reportage-bok "I väntan på Talibanerna" med underrubriken "Afghanistan inifrån".
Jepser Huor närs av ambitionen att vilja kliva över gängse medias rubrik-journalistik och komma närmare verklighetens folk i det krigshärjade landet. Om han lyckas? Både och är nog närmast sanningen.
Slående är nämligen den misstanke som mer eller mindre tycks prägla varje möte mellan intervjuaren och den intervjuade. Tilltro saknas, även om det till det yttre alltid finns en generositet visavi främlingen med det ljusa skinnet. Och att bjudas på en kopp te är lika obligatoriskt som en kopp kaffe i Norrbotten.
Misstrons gift får Huor att undra vem tolken och fixaren Najib Haq hyser sympatier för. Men för att överhuvudtaget få något gjort på sin femte resa till Afghanistan har Huor inget val. Haq är en nyckel för att hitta reportage-vägar ut ur det hårt segregerade Kabul.

Resorna ut från huvustaden innebär också resor till talibanstyrda eller talibankontrollerade områden. Områden som både blir fler och större allt eftersom tiden avlägsnar sig 11/9-2001, USA:s invasion och talibanernas fall på hösten samma år. En utveckling som skrämmer flertalet av dem Huor träffar på. Kvinnors situation har blivit snäppet bättre under de senaste åren och fler flickor går i skola. Så var det också efter Sovjetunionens invasion 1979, som stödde progressiva krafter i landet. Ändock var det en ockupation som med tiden saknade legitimitet hos flertalet av Afghanistans folk.
I och med det kunde de reaktionära krafterna, bland andra jihadisten Usama bin Ladin, få folkligt stöd för sin väpnade kamp mot de otrogna - ryssarna.

Det hedrar Jesper Huors journalistik att han inte bara brer på demoniseringen av talibanerna utan istället låter dem komma till tals. Trots att de i väst är ondskan personifierad så är de människor av kött och blod, med olika historier om varför de bekänner sig till Mulla Omars "Lilla blå" och är villiga att kriga och gå i döden i Guds namn.
Deras argaste kritiker i Afghanistan kan säga att de inte alls strider för islam utan bara är reaktionära traditionalister. Det man med säkerhet kan säga är att de är produkter av ett djupt rotat klansamhälle med extrem hederskultur.
Kapitlet "Pashtunistan" ger en intressant inblick i det samhälle från vilken både nuvarande president Karzai kommer och huvuddelen av de talibaner som strider mot samme president kommer. De är båda etniska pashtuner, som är Afghanistans största folkgrupp.
"I väntan på Talibanerna" är en bok mitt i tiden. Aktuell och politiskt glödhet. Men den är inget man slår i huvudet på en meningsmotståndare i synen på konflikten i Afghanistan.

Krigets smått diffusa frontlinjer skildras förstås. Men det bästa, och vilket jag gärna läst mer om, är mötena med alla de som inte "är som afghaner".
Typ seriöst och ambitiöst strävande ateister, feminster och poeter. Eller bara vanligt folk. De flertalet människor som bara försöker få vardagspusslet att gå ihop, som det brukar heta. För såna finns faktiskt också i detta land där två personer om dagen dör när de trampar på gamla eller nya landminor.
Jesper Huor reste med en fotograf i Afghanistan. Därför undrar jag: Varför inga bilder i en till stora delar utmärkt reportage-bok?