Peo Rasks andra sammanställning av Birger Vikströms texter, som tidigare inte publicerats i bokform, gör mig inte besviken.
Det vilda hos Vikström tycker jag framför allt består av en oinställsam och frisk attityd visavi det som officiellt ska vördas. Eller skulle, för Vikströms 19 texter är skrivna på 1940 och -50-talen och publicerade i allt från Dagens Nyheter och Expressen, till Norrländska socialdemokraten, Joker, VI och Skogsinustriarbetaren.
Vikström jobbade inte sällan i skogen och därifrån hämtade råvaran till texterna. I "Skogsarbete och tuberkulos" skildrar han hur det slitsamma livet i timmerskogen nästan som brev på posten innebar intag på sanatorium, men att han sedan utifrån en krass ekonomisk situation, indirekt återigen tvingas bege sig ut i skogen för nästa möjliga påhugg.
Den i Bredåker utanför Boden födda författaren drabbades tidigt av tuberkulos och sanatorier blev på ett sätt ett sorts hem för en annars ganska rotlös tillvaro.
Kärleken till Norrland går igen i många av texterna, och i synnerhet dess kargaste delar. Humorn är det som får mig att falla. Jag skrattar med magen och vill i flera fall att texterna ska vara mycket längre. Stor social känslighet är Klara-bohemen Vikströms andra segervapen.
Jag tror på Sven O. Bergkvist, som i ett förord skriver att Vikström under 50-talet var "en av svensk litteraturs mest äkta och genuina berättare".
Språkfascister och nagelfarare av ord skulle troligen ha invändning mot författarens stundom svajiga ordhantering. Men det är bara bloss när det gäller konsten att berätta en historia, vilket är vad Birger Vikström ägnade sig åt. Berättelser där flera äger aktualitet anno 2012, till exempel "Förföljd av en Blomkvistare" från 1953, där han berättar om en "lita inte på någon-anda" i samhället som tyvärr känns ytterst aktuell även i vår tid.
Peo Rask har gjort en viktig litterär gärning som lyft fram den redan vid 37 års ålder bortgångne Birger Vikströms författarskap. Om någon vill ha lästips av mig vet jag definitivt två böcker jag ska föreslå.