Det var säkert en rolig bok att skriva, denna tredje och sista del av "Dansfabriken", som har undertiteln "Break".
Bitvis bjuder författaren på underhållande svenska, när ungdomarnas språk gestaltas.
Exempel på sådant språk är ordet "orka" som anges när någon inte ids ta en konflikt eller "sorry" (förlåt på engelska) när någon ber om ursäkt för en fadäs. Eller det mer kända uttrycket att något "suger" när något är tråkigt eller allmänt negativt.
Dialogen är trovärdig, men karaktärsporträtten haltar. För den som inte läst de föregående två böckerna (som bär undertitlarna "Street" respektive "Funk") blir det faktiskt svårt att hålla reda på Melina, Marko, Rafael och Terese och deras inbördes förhållanden.
De umgås med varandra i en dynamisk helhet som skiftar i sammanhang men inte i språk. Alla ungdomar talar med samma uttryck och ingen framstår som huvudkaraktär.
Att berättelsen saknar en uttalad huvudperson är å andra sidan positivt. För då blir ju, precis som i dans, alla istället jämlika.
Mot slutet utkristalliseras deras olika öden, men jag saknar belägg för påståendet att deras liv mycket väl kunnat gå andra vägar.
Anledningen till att man kan läsa denna bok utan att ha läst de föregående, är att berättelsen till stor del känns allmängiltig.
Det är ingen särskild hyllning till dans, utan mest ett koncentrat av ungdomars tonårsliv. De hänger med varandra, fikar, rockar fett, och har föräldrar som skiljer sig och skaffar nya bekantskaper.
Hela tiden finns den där bristen på energi närvarande, den energi som går förlorad på meningslösa konflikter eller som omsätts i svett när de tränar för en avlägsen dansuppvisning. Berättelsens krydda är det ungdomliga språket som likt mjukt koffein sprudlar och får läsaren att känna sig lite gammal. Samtidigt är dessa lånta fjädrar, de kopierade ungdomliga orden, klanglösa, nertecknade som i ett rus.
När språket efter halva boken väljer att mogna, bli mer rikssvenskt, framträder en bättre berättarröst.
Då blir det allmängiltiga plötsligt mer personligt och, med risk för att använda en klyscha, mer närvarande, eller snarare mer intimt. Men då är samtidigt slutet inom räckhåll.