Extrema fakta om Sveriges ärvda jordar

Björn af Kleens "Jorden de ärvde" (träffsäker titel som anspelar på "Änglamark", Taube diktade ju om jorden som vi, alltså vi alla, ärvde) är en av höstens mest uppmärksammade och kritikerhyllade fackböcker - och det med all rätt! Det är en bitvis extremt intressant och spännande rapport - kalla det gärna ett grävande reportage - från slott och herresäten, som den unge kulturjournalisten Björn af Kleen (själv oadlig trots trots sitt adliga prefix) presenterar.
Det handlar om den jordägande adeln och framför allt om den relikt från 1700-talet som kallas fideikommiss, ett djupt odemokratiskt system, ursprungligen en import från det feodala Tyskland, som innebär att äldsta sonen i familjen ärver hela egendomen obeskuren.
Arvsrätten för familjens eventuella flickor har helt sonika avskaffats. Genom att egendomen i all framtid ärvs i sin helhet av den förstfödde sonen riskerar inte förmögenheten att splittras eller förminskas vid generationsskifte, det är bevekelsegrunden till det till synes orättfärdiga systemet.
Inte för att jag bryr mig om att adliga flickor snuvas på sin arvsrätt, men i alla fall.

Mer upprörande är den historiska arrendestruktur som lever kvar på vissa gods och som Björn af Kleen också berättar om i sin bok. Bönder som skulle vilja köpa loss gårdar de brukat i hundratals år förvägras detta med hänvisning till fideikommisslagar.
Till det märkligaste i hela historien hör den dubiösa roll som ledande socialdemokrater spelat i sammanhanget. Bland andra förra kulturministern Marita Ulvskog framstår som värsta fideikommiss- och adelskramaren.
Den förmodligen viktigaste reformen för godsägare som drivs igenom under Göran Perssons tid vid makten är slopandet av förmögenhetsskatt på arbetande kapital, skriver af Kleen. Han citerar historikern Gunnar Wetterberg, som konstaterar att godsägarna har anledning att vara tacksamma mot Socialdemokraterna.
De adliga jordarna är, förutom ett och annat norrländskt jaktslott, koncentrerade till främst Uppland, Sörmland, Närke, Östergötland, Skåne och Halland, skriver författaren. Han har räknat ut att adeln söder om Dalarna äger mer än 400 000 hektar jord, en yta långt större än Gotland.
I Skåne och Sörmland äger adeln cirka 13 procent av jorden. Betänk då att adeln bara utgör omkring 2,5 promille av Sveriges befolkning!

I Nederländerna, Italien, Belgien, Spanien och Portugal avvecklas fideikommissen under 1830- och 1840-talen. De franska fideikommissen förbjöds 1792. I Danmark inleds en avveckling av de kvarlevande fideikommissen 1919.
Men i Sverige är avvecklingen häpnadsväckande nog fortfarande inte slutförd.
Under andra hälften av 1990-talet sker rent av en fideikommissrenässans orkestrerad av bland annat kulturmedvetna socialdemokrater, skriver af Kleen.
Enbart alla de förbluffande faktauppgifter som Björn af Kleen har grävt fram om lantadeln, dess skolor (Lundsberg!), Riddarhuset, intresseorganisationen Jordägareförbundet etcetera, gör "Jorden de ärvde" tillräckligt intresseväckande i sig.

Men det som gör boken riktigt läsvärd är de fylliga, öppenhjärtiga intervjuer med adelsmän som kompletterar faktaredogörelsen. af Kleen har kommit nära flera av dessa mäktiga herrar.
En av de intervjuade, baron Carl Gripenstedt i Breven i Närke, innehavare av en av Sveriges största privatägda jordegendomar, fick dock tydligen kalla fötter.
Han hävdade nämligen att författaren gjort sig skyldig till avtalsbrott och krävde att "Jorden de ärvde" skulle stoppas. I annat fall begärde han att vite skulle utgå med 1 miljon kronor. Tingsrätten avvisade emellertid kravet och baronen har nu beslutat att inte gå vidare med saken.