En sufflé som faller platt

För att gestalta detta skapade Kadefors Sylvia, en kvinna runt de fyrtio som när vi möter henne bor i en bil i en skogsdunge i relativ närhet av en IKEA-affär, någonstans i Sverige.
Affären är mycket viktig för den vackra och till det yttre alltid propra Sylvia, bland annat som källa för mat och vila. Men Sylvia betalar varken för kaffet, maten, makeupen eller nåt annat. Hon snyltar nämligen på allt och alla, för hon har inga pengar.
Så har Sylvia levt ett antal månader, eller rättare sagt från den dag allt rämnade och hon snodde dottern Jonnas pengar och flydde ut i friheten.

Sara Kadefors fångar definitivt mitt intresse. Jag vill verkligen veta varför det blev på detta viset. Och genom små droppar från ett tidigare liv stiger min nyfikenhet snabbt, för att sedan, ju längre berättelsen skrider, plana ut i ett: Och ...?
Visst händer det spännande saker och visst ställs viktiga frågor om livsval, tillit, eller vad eller vem som bestämmer på vilket sätt man ska leva, och så vidare. Men efter drygt halva den 344-sidiga boken känns det mesta redan sagt. Och det som inte redan är sagt, förstår man förr eller senare ska sägas.

Varför bege sig tillbaka till det ekorrhjul man en gång flytt från, om än, som i Sylvias fall med skammen i hasorna?
Okej, för att försöka återfå kontakten med sin dotter, men i "Borta bäst" blir återtåget till medelklasslivet på Kaprifolvägen skildrat alltför puttinuttigt. Bara att bo med sin före detta man och hans nya fru!
Även om, det ska sägas, Sylvia ofta känner suget att "bara dra". Om det inte vore för skulden till dottern, vars förståligt sura nuna hela tiden kräver tillbaka de 500 000 som pappa Pauls mamma testamenterat henne. Och som Sylvia minns var så himla enkla att bara ta.

"Borta bäst" är som roman att likna med en sufflé. Bra anslag och stundom intressant genom de från normen udda personligheter Sylvia möter under sin odyssé i livet "utanför". Toppad av Lisbet, som ger sovplats när bäst behövs, men vars verksamhet också ger inblick i ett annat liv som ger Sylvia insikten att det inte finns några onda människor bara "onda gärningar".
Men helheten platt och slutet direkt pinsamt. Om jag nu inte helt missat det ironiska ärendet?
På många sätt är "Borta bäst" en del av den ytliga tid den både vill skildra och, som jag läser romanen, kritisera.