En Peo Rask-pärla skriven på poetisk prosa

Storleken har ingen betydelse, brukar det säga och Peo Rasks "CV" är ett verk som bekräftar påståendet. Dess 48 sidor om en mans kontakt med jobbcoachingcentret är en stund då jag sitter med ett leende på läpparna, vilket några av mina vänner skulle betrakta som en smärre sensation.
"De sa åt mig att skriva ett CV. Jag sa att det heter en CV. Där gick allt fel", är raderna som anger tonen i Rasks lakoniska lilla pärla. De, det är jobbcoacherna Kenth och Vendela som ska lära ut hur man skriver sitt Curriculum vitae, som det heter på latin och enligt Wikipedia ungefär betyder "levnadsbana, livslopp".

Berättar-jaget i boken känner till detta men konstaterar samtidigt att i det han ska skriva får inga egna mänskliga tillkortakommanden nedpräntas. Här gäller det att sikta mot stjärnorna om man ska nå trädtopparna, är en av jobbcoachernas deviser - av vilka flertalet framförs på hurtig svengelska. Att i det sammanhanget berätta historien om hur framtiden stupade på ett liggunderlag en solig vinterdag för länge sedan, är kanske inte så smart resonerar berättaren. Eller att tiden i Kommunistisk Ungdom var hans bästa gymnasium.
"CV" är, liksom mycket annat av Peo Rask, en arena för samhällskritik i kortprosans form. Det handlar också som ofta om makter och makthavares nyspråk för att dölja eller kamouflera en mindre vacker verklighet. Ett nyspråk där till exempel den arbetslöse kallas arbetssökande, för att i nästa stund bli benämnd som klient eller kund.

Som läsare känner jag direkt sympati med berättar-jaget i boken. Han vill ju trots vankelmod och disträa talanger göra nåt med sitt liv. Han har bara lite svårt att gå i gång på Kenth och Vendelas prat om "teambuilding" och "nätverk" och allt vad det heter. Jag förstår honom och även hans tankar om folket på isen som på håll ser ut "som vore de pinnar i ett statisktiskt underlag".
Peo Rasks prosa är poetens och han förmår ofta på få rader beskriva essensen av sin tankegång. Även om "CV" kan viftas bort som en bagatell och ett ego-projekt är temat sprunget ur en mörk botten om arbetslöshet och om hur samhället och dess institutioner möter den arbetslöse.
I det perspektivet är boken "en termometer i samhällets röv", för att låna rader av Lars Norén.