En mindre lyckad romandebut

Om kriteriet för en bra roman är att den är lättläst har Lena Callne lyckas med sin debut, Destination: Känslornas arena. Om man däremot har andra krav och vill ha djup och stringens av så kallat tyngre slag, lämnar samma roman mycket att önska.
Boken handlar om Kristin Berg. Hon är 44 år och jobbar på en reklambyrå i Linköping. Hon har bestämt sig för en weekend från man och tre barn och tar tåget norrut mot Norrbotten och en stad och kommun som i annonser stolt berättar om en nybyggd arena. Man kallar den Sveriges mest exotiska arena där man kan uppleva glädje, lycka, lättnad, förtvivlan, extas "och många andra känslolägen".
Det sistnämnda väckte inte bara Kristins intresse, det gjorde henne också till segrare i reklambyråns fredagsnöje att hitta töntiga annonser.

Kristin anländer till staden där solen aldrig ler, för att citera ett klassiskt lumparuttryck. Och där blir hon raskt bekant med Lillian som jobbar på kafé. Lillian bjuder hem den nyanlända. Väl hemma kastar hon direkt paltorna från kroppens överdel, och till Kristins förvåning låter Lillian ingen blygsel hindra vårsolens strålar att värma kroppen, trots tillfälligt besök av grannen och ungkarlen Bengt.
Är det så de är här uppe, tycks Kristin förvånat tänka, som i bagaget norrut hade en och annan fördom med sig om hur "folk här uppe" var.
Besöket blir till timmar av samtal om livet och relationer i stort och smått, där den relativt frigjorda Lillian sätter många frågor i huvudet på hur "Fröken Linköping" själv levt och lever sitt liv. Frågor och funderingar som på hotellrummet blir text i de brutala sanningarnas bok, som Kristin kallar sin dagbok. Plus tankar på den psykiskt sjuke brodern.
Så går romanen på. Kristin träffar nya trevliga och spännande människor, speciellt en pianist med namnet Erik som blir en sorts förälskelse under veckoslutet i staden. Liksom med Lillian får denne person Kristin att se sitt liv ur nya och inte alltid trivsamma perspektiv.

Skriva kan Lena Callne, det är inte där min kritik finns, men läsningen blir tråkig och innehållet känns väl tunt i längden.
Stundtals känns boken som ett sorts familjerådgivningsforum i romanform. Miljöbeskrivningen är fattig - staden som man som norrbottning vet att hon är i, har så pass mycket att berätta som hade berikat romanen mångfalt och gjort den intressantare att läsa.
Nu känns staden som vilken som helst, förutom sin slogan om sin exotiska arena.

Att försöka hitta sig själv, vara ärlig inåt, och försöka se meningen i alltet, är inget lättuggat projekt. Det gör man inte på en
kafferast.
Att skriva en bra roman kräver också sin tid och kanske sina mindre lyckade försök. Lena Callne, alias Kristin Berg, är säkert inte den som ger sig i första taget.