Författaren Elie Wiesel har gått ur tiden. Varje gång en av Förintelsens överlevare lämnar oss händer någonting inom mig. Jag önskar de kunde leva för evigt. Inte för att bära martyrens kors utan för att deras upplevelser är unika. När de försvinner ökar risken att vi glömmer.
I Elie Wiesels biografi ”Natten” ser läsaren rakt ner i Förintelsens avgrund och möter ett outhärdligt mörker. De svåraste kval. Den svartaste förtvivlan. Den djupaste sorg. Elie Wiesel var femton år när han förlorade sin familj i Auschwitz. Den avskalade tonen förstärker smärtan.
Det mörkaste med ”Natten” är den skrämmande skildringen av avhumaniseringsprocessen. Hur utmattning, tortyr och hunger förändrar en människa och tar ifrån henne viljan att kämpa för sig själv och andra. Elie Wiesel greps av avsky när han såg människor sluta vara mänskliga. Barn slutade bry sig om sina föräldrar. Människor slogs för en bit bröd. När hans far blev allt svagare insåg han till sin fasa att han blivit en av dem.
Elie Wiesel är hård mot sig själv. Han kämpade hårt för att inte bli separerad från sin sjuka far och hjälpte honom i åtta månader innan han tvingades ge upp av utmattning. Det är något av det mest hjärtskärande jag någonsin läst. Han tappade sin vilja att överleva, sin tro och sin oskuldsfullhet. Han reducerades till A-7713.
Det går inte att understryka hur viktig boken är. Den fångar psykologiska dimensioner som vi behöver reflektera över. Elie Wiesel mötte sanningen när han såg krematoriet. Före Förintelsen var det många som inte trodde på den slutgiltiga lösningen. Att någonting sådant kunde hända i modern tid var otänkbart. Vi borde fråga oss oftare hur det kunde hända och vilka tecken vi ser i dag. Det finns många likheter med dagens människosyn bland vissa grupper runt om i världen.
Efter kriget arbetade Elie Wiesel som journalist, politisk aktivist och startade Elie Wiesel Foundation for Humanity. I tio år vägrade han tala om tiden i koncentrationslägret. Sedan skrev han memoaren ”And the world remained silent” på 900 sidor som kortades ner till ”Natten”. 1986 tilldelades han Nobels fredspris. Trots alla sina prestationer har han frågat sig om han har gjort tillräckligt. Den ödmjukheten gör honom oersättlig. Det berörde mig djupt.
Ett vittne har gått ur tiden. Vi finns kvar. Det minsta vi kan göra är att läsa boken, försöka förstå vad som hände och lova att aldrig glömma.