Driven debutant tappar stinget

Handlingen i Britta Stenbergs debutroman snurrar runt en händelse 60 år tillbaka i tiden.
Efter att dammet skingrats vid en sprängning den 28 november 1946 i gruvan i Kristinberg, sägs gruvarbetaren Johan Olofsson under några sekunder ha sett en vitskimrande 2,10 meter hög Jesusgestalt projicerad på väggen.
Det kom att förändra gruvarbetarens liv och därmed hans familjs.
Liksom samhället Kristineberg, även om det som sedan sades vara en profetia alltmer fallit i glömska, gruvkyrkan S:t Anna till trots.

Det var med djup skepis jag började läsa "Kristus i Berget" och det var med blandade känslor jag slog igen boken efter 264 sidor. Britta Stenberg visar sig vara en driven berättare med ett rikt språk.
När hon berättar om vardagslivet för Anders och Lisa, Josefs son och sonhustru, eller Hjördis, Lisas bittra mor, är det med nöje jag läser romanen.
Eller när hon skildrar samhället Kristineberg i stort, och gruvan som både ger och tar liv. Till exempel Hjördis mans.
Berättelsen får mig osökt att tänka på livet på andra gruvorter i norr. Med den viktiga skillnaden att i Kiruna eller Laisvall finns ingen händelse som blivit en religiös myt att spinna vidare och tjäna pengar på. Eller skriva romaner av.

Två tredjedelar in i romanen börjar dock mitt intresse att svaja på allvar. Det är när den djupt religiöse Josef kallat på sonhustrun Lisa och klartgjort både för sig själv och henne att hon är den utvalda att uppfylla den tredje profetian.
En profetia som säger att på en given plats på ett berg ska ett monument för, ja gissa vem, byggas.
Den andra profetian var en marmorplatta som Lisas bibelhatande man Anders kastade i soporna.

Efter denna händelsutveckling förlorar berättelsen mycket av stinget och blir alltmer förutsägbar. Synd när det började så bra, då Stenbergs penna lovade överaskning av stora mått.
Med det sagt är jag därför säker på att vi har mer och bättre att vänta av Malå-boende Britta Stenberg.