Det kan sägas på en gång: Jag gillar Cecilia Davidssons sätt att hantera prosa och berätta historier ur den så kallade grå vardagen. Så var utgångsläget när jag tog mig an hennes senaste alster och jag blev inte besviken.
Det handlar om en kvinna som åker till sin barndomsby för att slicka såren efter det senaste uppbrottet från en man med namnet Boris, totalt olik den hon som Davidssons berättelse snurrar kring. Men ändå en man hon inte kan sluta tänka på och fantisera om, då han berört något inom henne som hon inte visste fanns.
Mormor Alva och morfar Ebbe, som hon bor hos i byn, vet däremot inget om uppbrottet. Och så ska det förbli, hoppas hon.
Om jag inte visste vem som skrivit romanen, tror jag mig ändå veta att jag skulle gissa på Cecilia Davidsson. Jag känner igen den till synes stillastående berättelsen som allt eftersom rullas upp och fångar mitt intresse. Alltid med pockande undertext av svärta, utan att sakna humor.
I den aktuella boken finns en vass bitter underton mellan huvudpersonen och mormodern. En röd tråd som visar sig vara full av olösliga knutar. Och med det många frågor som kräver, om inte svar, så i alla fall värdiga samtal. Alltsammans precist skildrat av Davidssons skickliga penna.
"Det man har och det man drömmer om" har annars inte svart som enda känsloläge. Livets absurditet och dess paradoxer är för många därtill. Lust, och drömmar om lust och bejakelse, både kan och är ju stundom också granne med onämnbar sorg. Hon i romanen är inte den som säger nej till allt det goda livet kan erbjuda, även om smärta kan lura runt hörnet.
Cecilia Davidsson är mästerlig i att med små medel berätta om den gråzon som är syntesen mellan dröm och verklighet. En zon som ofta visar sig rymma dramatik så stor som någon.