Debatt förklädd till deckare

Dejavu-känslan slår emot mig redan några sidor in i Peo Rasks andra kriminalroman. Den liknar på många sätt fjolårets debut i genren, "Brottsplats Luleå", med skillnaden att i den aktuella romanen känns brottet och brottsutredningen än mer som en chimär. Den som tagits av daga heter Peter Törfalk, egenföretagare och entreprenör inom reklambranschen. Jag måste i likhet med kommissarie Marklund lägga pannan i djupa veck och ställa mig frågande till varför Törfalk, i och för sig illa sedd bland stadens styrande, måste dö som han dör? Romanens åttio sidor ger inget svar, ellerl antydan, vilket är synd.

"Mordet på en gycklare" är liksom "Brottsplats Luleå" en egenbyggd arena för kommentarer och tyckanden runt stort och smått. De som får sina fiskar varma är även denna gång i huvudsak politiker och tjänstemän i kommunen och länet. Rasks ironiska förmåga når högst när han beskriver vårt läns styrandes strävan att skapa bilden av "en ny människa" i Norrbotten. En som är frisk, medgörlig och, vilket är viktigt, entreprenööör. I kontrast till den gamla bilden av en
rejäl, men lite sträv och moloken människa.
Rask, är oftast rolig i sitt gisslande av samtiden, staden och dess styrande. Men vi, som likt författaren lever här, går inte heller fria.
Kanske vi i ohelig allians med överheten skapar det klimat som gör att kull efter kull av ungdomar lämnar Luleå?

Rask vill diskutera och sätta angelägna saker i fokus. Jag tror han vill vara "en hemorrojd i tillväxtröven", som den mördade beskrivs ha varit. Heder åt det, för konsensus växer oftast i ett klimat av illaluktande samförstånd där Sanningen med stort S sällan ifrågasätts. Peo Rask har gjort "en Mankell". Det vill säga gett ut en roman, men skrivit en sorts debattbok. Och vem kan säga nåt om detta grepp, som för övrigt prövas av fler författare i Norrbotten denna höst.