Riktor bor i Jordhal men jobbar på ett sjukhem i Løkka, 40 minuters promenadväg från hemmet. Sjukhemmet är för de riktigt gamla och sjuka, de som inte har långt kvar. Riktor tycker om jobbet. Han går gärna sina ronder till patienterna för att ge det som ordinerats dem i livets sluttamp.
Det tror i alla fall Riktors kollegor på hemmet. De vet inte att Riktor inte alls är snäll med åldringarna. Att han i stället för medicin ger annat som inte hjälper mot ångest och andra smärtor, som till exempel halstabletter och karameller. Och att han sticker smärtstillande sprutor i madrassen i stället för i gamla Nelly Friis behövande kropp.
Anslaget är typiskt Karin Fossum. Man kommer nästan direkt in i huvudpersonens psykologiska situation och blir en parallell betraktare med gärningsmannen (oftast).
Det fungerar för mig, som gillar kriminalromaner där inte brottet är det primära, utan vad som ligger bakom det som sedan polis och åklagare ska reda upp. I den aktuella boken får de gamla och trogna Fossum-läsarna bita i det sura äpplet och glömma mystomten Konrad Sejer, för att bekanta sig med en rätt konturlös poliskommisarie Randers.
Huvudkaraktären är en tragisk figur utan vänner, som ofta besöker en park vid sjön Mester. Hans syssla består i att betrakta andra parkbesökare och inom sig tycka illa om dem.
"Jag kan se i mörket" är en studie av en sjuk människa. En ytterst sorglig men angelägen berättelse. Fossum, som har en bakgrund inom psykvård, vet vad hon skriver om. Riktor är ju ingen mars-människa som inte finns i verkligheten. Han är lite som vem som helst, och ändå inte.
I Riktors ensamhet har något hänt och han utvecklar ett förakt mot svaghet och en sorts övermänniskoideal där gamla och trasiga männiksor får en vrede att växa inom honom.
Det får alkisen Arnfinn från parken en dag erfara, han som i alla fall fick lite kontakt och till och med var hem till Riktor, dock först och främst med förhoppningen att få sprit i fickpluntan.
Efter anslaget och dramats stegring som fångat mig som läsare, går luften ur Fossums krimdrama. Hon börjar famla och det känns som om hon börjar tänka på refrängen på romanen. Prosan är som alltid hos norska Karin Fossum glasklar och exakt hela vägen.