Bibeln - en tvivelaktig historia

Hur kan vi veta vad som har hänt långt tillbaka i tiden? Huvudsakligen genom dokument och andra kvarlevor. Historiker använder sig mest av skriftliga källor. Det är vanskligt. Källtexter kan vara kraftigt vinklade eller rent av förfalskade.
Arkeologer tolkar företrädesvis föremål som legat dolda i jorden. Det är ännu vanskligare. Därför har arkeologin utvecklat en rad finurliga metoder för att filtrera bort felkällor.
Ändå har dess fynd ofta skamlöst utnyttjats för religiösa och politiska syften - både av en del arkeologer själva, men framför allt av utomstående intressenter. Mellanöstern är ett slående exempel på det.
Om detta har Hans Furuhagen skrivit en fascinerande - och illavarslande - bok, "Bibeln och arkeologerna".
Majoriteten av 1900-talets bibliska arkeologer har grävt i avsikt att finna stöd för Bibelns historieskrivning.
Men av patriarkernas tid, och av det glänsande, enade kungadömet från Davids och Salomos tid, finns i själva verket inte några tillförlitliga, arkeologiska spår - inte heller av det berömda templet. Inga inskrifter, inga byggnadsrester, inga omnämnanden i mesopotamiska eller egyptiska annaler.
Likadant förhåller det sig med israelernas egyptiska exil och Josuas erövring av "Det förlovade landet".

Både språkliga detaljer och fakta tyder på att Moseböckerna, Josua, Samuelsböckerna och Konungaböckerna författades av prästerskapet i Juda så sent som på 600-talet f. Kr.
Då genomfördes religiösa reformer som gav prästerna stor makt, och det fanns därför ett behov av fiktioner och förklaringsmyter.
Man behövde dem för att distansera sig från de omgivande folken, skapa enighet kring och motivera centraliseringen av makten till Jerusalem. Det är ideologi, inte historia.

Yigael Yadin, före detta israelisk militär och vice premiärminister, var som arkeolog verksam på 1960-talet. I en grotta nära Masada, klippan där 960 judiska rebeller förskansat sig år 73 e. Kr. och begått självmord för att undgå de belägrande romarnas hämnd, fann han fragment av människoben som han tolkade som lämningar efter försvararna. Han sade sig också ha funnit skeletten av en familj på själva Masadaklippan.
Vid en statsbegravning av "familjen" förklarades Masada som nationalmonument. År 2002 blev den världsarv. Men familjeskeletten visade sig vara några spridda benfragment, som en hyena kan ha släpat ihop, och grottan innehöll ben av gris.
Alltså var skeletten snarare romerska än judiska.

Dagens ultranationalister finansierar arkeologiska projekt, användbara i strävan att återupprätta ett Storisrael, som sannolikt aldrig har existerat. Kraven på att ockupera Tempelberget i Jerusalem, riva Klippmoskén och bygga upp det mytiska templet blir allt högljuddare. Resultatet av sådana aktioner i den explosiva krutdurk som Mellanöstern är vågar man knappt föreställa sig. Furuhagen menar att den internationella arkeologin måste bekämpa de religiösa och politiska fundamentalisterna, ställa fakta mot myter.
Också i Israel finns det sådana arkeologer - fast i Tel Aviv, snarare än i Jerusalem. Deras utgrävningar tar fasta på ekonomiska och sociala förhållanden. Ambitionen är att konstruera Palestinas historia utifrån ett vetenskapligt perspektiv i stället för att jaga spektakulära "bevis" för att Bibelns myter är sanna. I en tid av religiös och politisk extremism behövs sådana förnuftets röster - inte minst inom arkeologi och historia.