Berättelser för byrån

"Denna nya samling berättelser är en fristående fortsättning på "Stilla dagar i Lule". Vi får här en fortsatt inblick i det stora äventyr som vardagen utgör, också i Lule", står det på baksidestexten till Antoni Lindgrens roman, "Manifestet".
Tja, jag vet inte om det är ironi eller om Lindgren är allvarlig när han laddar med ovanstående rader. Hursomhelst är "Manifestet" bland det tråkigaste jag läst som recensent på mången dar.

Året är 1986. En kopp kaffe kostar 5:50 på kafé Skafferiet i Luleå. Och sveriges statsminister Olof Palme mördas den 28 februari i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm. Och inte som boken säger, 26 februari. Två veckor senare lyser Aftonbladets löpsedel: "Reagan bombar Libyen".
Geografiskt långt från dessa världshändelser vandrar Antoni omkring i "Lule". Han går från kafé till till kafé och, ja, gör vadå, jo går vidare, för att sedan ta bussen hem till Porsön.
Det finns korta, korta stunder av reflektioner värda namnet, kring att vara "fångad av nätet", det vill säga systemet, och i "livsmönster". Men tyvärr
ebbar de flesta tankegångar ut i ett intet.
"Jag gick" eller "Jag kände" börjar många rader i Antoni Lindgrens 130-sidiga bok. Det blir väldigt enahanda, för att inte tala om alla dessa "tänkte jag".

Ensamhet är den röda tråd jag hittar i "Manifestet". Och den är lika påtaglig överallt. Eller nästan i alla fall, för det händer att berättarjaget får prata med "HON" och vips börjar illusioner om, tja, kanske kärlek, byggas. Illusionens brutala baksida lindras dock något när en tjej på en restaturang i stan frågar:
"Är det du som luktar myggmedel?" Tjejen som frågar är från Gällivare, och de planerar att ses - i Berlin.

"Berlin på annat sätt" är det sista av tolv kapitel i boken. Men att flytta berättelsen till en källarlokal i stadsdelen Kreutzberg, "40 meter från Muren" lyfter inte romanen på nåt sätt.
Den punkkonsert, eller vad det nu är Antoni besöker och mer eller mindre tvångsmässigt dansar till, falnar också ut i ett jasså.
Jag känner mig lurad som läsare. För av intentionen att berätta en berättelse, om sådan på allvar verkligen fanns, blev nästan ingenting.
"Manifestet" borde aldrig ha tryckts. Det är en berättelse som borde stannat i skrivbordslådan.
Till de hårda orden bidrar också den slarviga eller uteblivna korrekturläsningen.