Historien om Burk-Curt, född som Curt Degerman en vårdag 1948, är inte ny. Det nya är att berättelsen om särlingen från Skellefteå nu finns i bokform.
Efter lång tvekan sa författaren Åke Lundgren slutligen ja till en önskan från en kusin till bokens huvudperson att skriva boken om Curt, som dog i slutet av 2008.
Googlar man på Burk-Curt får man tusentals träffar, för nyheten att den schasigt klädde burksamlaren egentligen var rik slog Skellefteå, Norrbotten, Sverige och, faktiskt, världen med häpnad. Eller vad sägs om 124 guldtackor, fonder placerade i Luxemburg med värden på flera miljoner, och så vidare. Aktieplaceringar i Boliden med flera framgångsrika företag, ja listan kan göras lång.
Vad den flitige författaren Åke Lundgren, med 17 romaner och fem dokumentära böcker bakom sig, ville göra var att berätta om människan Curt Degerman.
Vem var mannen som inte bara Lundgren själv utan de flesta i Skellefteå, under årtionden sett cykla omkring i stan med stinna plastkassar på cykelstyret? Till sin hjälp har Lundgren haft en rik flora av brev, foton och inte minst berättelser från dem som kände Burk-Curt. Eller trodde sig känna.
Huvudpersonen blir ändå lite av en perifer figur i boken, även där kan då tilläggas. Samtidigt går det att förstå den smärta som modern Olga och den ständigt arbetande fadern Georg med tiden kom att känna över sonen, som byggde en mental och fysisk bastion i rummet uppe på vinden i hemmet på Storgatan i Skellefteå.
För det behövde ju inte gå som det gick. Curt, som kom till världen när Olga var 38 år, var ju normal på alla sätt och vis. Duktig i skolan och även i idrott och gymnastik. Kusiner och släktingar såg i Curt en pigg pojke, som i skolan mer än något annat älskade att lära sig räkna.
Ordningssinne kring debit och kredit hade han kanske fått från fadern, som tyckte att de flesta utgifter var onödiga och att man skulle hålla i börsen. Ett tänk som fadern i sin tur fått från Curts farfar Jonas Degerman, på vilkens begravning man ser den lille Curt sticka ut som det enda barnet alldeles intill gropen för kistan.
Jag ställer mig frågan: Hur påverkas ett barn, som till exempel Curt, när en älskad farfar dör? Blir farfadern från Klutmark en sorts myt vars liv och tankesätt ska försöka efterlevas av ett barn som dyrkade honom? Frågan är både universell och tidslös.
Men den unge Curt upplevde inte bara sorg eller levde i stränga förmaningars skugga. Till ett hus intill flyttar en dag 1957 fyra systrar, tillika Curts fastrar. De är kvinnor som gärna rår om den lille och med de nya grannarna flyttar också moderniteten in i omgivningens verklighet. "Himmelriket" är Curts namn på fastrarnas hus.
Trots den relativa tryggheten i hemmiljön och dito bland kompisar och i grundskolan, blir Curt Degerman en "utanförmänniska". En som vi ser men ändå inte. Varför?
Alla större och mellanstora städer har sådana som likt skuggor rör sig i sin egen kokong, fast helt synliga. De som ses på cykel, parkbänkar, eller kanske som flitiga besökare på stans bibliotek för att, som Curt, läsa Dagens Industri. Men skulle de någon gång fråga eller säga oss andra så kallade vanliga människor någonting, vet vi kanske inte vart vi ska titta.
Berättelsen om Burk-Curt, samlaren som blev miljonär, rör om i mitt inre och får mig att tänka på de "utanförmänniskor" jag känner till. Vad är deras livshistoria och vad finns bakom ytan av "misslyckande"? Kanske något storslaget i det lilla? Kanske historier om ett osynligt vändkors som ledde åt ett visst håll?
Den som vill "veta allt" om Burk-Curt, Curt Degerman, blir nog liksom jag lite besviken över Åke Lundgrens bok. Men om man tänker efter kan man ju aldrig få veta allt om en annan människa.