Åsbrink om en familj full av hemligheter

Ibland har författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink känt sig som ett ogräs, med hela Europa inom sig. Rottrådarna förgrenar sig genom historien, och hon har ägnat decennier åt att förstå dem. Men inte förrän nu skriver hon om sin släkt, i den skönlitterära boken "Övergivenheten. Tre kvinnor, tre städer, en familj".

– Jag är frukten av både spanska inkvisitionen och de spanska judarnas fördrivning, och Hitlertysklands folkmord på de europeiska judarna, plus en überprotestantisk gren från Frankfurt am Main. Det är en europeisk röra. Jag har försökt att se vilka människokedjor som ledde fram till mig, säger hon en sommardag i Stockholm.

Ensam uppväxt

Elisabeth Åsbrink trevar efter tankarna. Var börjar man nysta i en så stor härva av hemligheter? I boken skildras hur Katherine – som hon också heter – växte upp med känslan av att befinna sig på en öde ö. Hon kände sig ofta ensam.

– När jag gick i skolan och folk pratade om sina kusiner tyckte jag att det var det vackraste som fanns. Jag har alltid känt ett slags avund mot människor som har sin egen flock. Ett sätt att försöka bygga min familj var att skriva om den, säger hon.

Boken gör nedslag i släkthistorien. Där finns mormor Rita som växer upp i slummen efter det att hennes föräldrar migrerat från Tyskland. Morfadern, Vidal Coenca, var en spansk jude som växte upp i grekiska Thessaloniki. Inte många känner längre till hur de spanska judarna fördrevs under inkvisitionen.

– I vårt samtal i dag är de icke-existerande därför att de blev nästan helt totalt utraderade i andra världskriget. Det vill jag också berätta om, och det går ihop med att hela min barndom var full av förträngda och tystade saker. Allt hängde ihop.

Enorm hemlighet

Även Elisabeth Åsbrinks mamma Sally är frukten av en hemlighet. Rita och Vidals förhållande gick emot Vidals kultur och han hemlighöll det för sin familj. I researchen inför boken upptäckte Elisabeth Åsbrink morföräldrarnas vigselbevis i ett arkiv – och trodde att det stod fel datum. Paret gifte sig när Rita var över 50 år – efter ett liv tillsammans.

– Egentligen var hon ogift, och alltså lagligt oskyddad. Barnen hade också varit oskyddade, och detta i ett klassamhälle som Storbritannien. Det måste ha varit en enorm hemlighet.

Hon ville hylla sin mormor, "denna taggiga tant" som levde i London, och porträttet är inspirerat av Virginia Woolfs klassiker "Mrs Dalloway", men med en kvinna från lägre medelklassen i centrum.

Att skriva om sin mamma var mer smärtsamt: som liten var Elisabeth Åsbrinks främsta uppgift att se till att hennes mor inte tog livet av sig. I vuxen ålder skrev hon om det medberoendet, i en krönika i Dagens Nyheter, där hon nämnde sin barndoms situation, omskriven så att det verkade handla om ett barn i nutid.

– Efter det fick jag tre jättearga mejl där de skrev att jag måste anmäla det här till socialen, för att barnet måste omhändertas. Oj, tänkte jag, är det så min barndom ser ut när jag berättar om den? Jag blev chockad.

Barnet först

Nu ville Elisabeth Åsbrink för en gångs skull sätta barnet först. Hon skildrar Katherine, Lilla "K", som vet att vissa ord är förbjudna i mammans närhet. Ordet "jude" är förbjudet, liksom "pappa". Mamman tog helt avstånd från det judiska. Elisabeth Åsbrinks pappa var född i Ungern, och förlorade flera familjemedlemmar i judeförföljelserna.

– Han var själv mycket nära att dö för att han plötsligt blev kategoriserad som jude, fast han var döpt i kyrkan, åt fläsk och firade jul när han var liten. Där är övergivenheten ett faktum, inte ett psykologiskt tillstånd – även om den är det också.

Familjens öde har varit en skugga i Elisabeth Åsbrinks liv. Som 14-åring utlöste allt det nedtystade en kris och hon beslutade sig för att aldrig förneka eller låtsas vara något annat än det hon är. Ändå kände hon länge obehag om någon frågade om hon var judisk.

– Långt upp i vuxen ålder gav den frågan mig hjärtklappning, ångest, ont i magen, säger hon och kallar reaktionen för "en akut överlevnadskris".

Drivs av vrede

I hela sitt författarskap har Elisabeth Åsbrink nagelfarit ensidiga bilder av nation och identitet. Så blir det med en pappa vars land försökte mörda honom, menar hon.

– Det ger en väldigt stark brist på tillit och ett tvivel på vad en nation, trygghet och nationalism är.

Vreden hon känner över släktingars öde använder hon som en positiv kraft.

– Den har drivit många samhällsförändringar: arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och nu ser vi metoo och Black lives matter som också drivs av vrede. Kanske skulle jag vilja införa en vrede mot utsattheten som judiska människor erfar.