Över hundra år efter att ”Anna Karenina” publicerades fortsätter Lev Tolstojs hjältinna att fascinera läsare världen över. Vad är det i Anna Kareninas situation som får oss att känna igen oss så i hennes olycka, som får oss att känna så med denna kvinna?
Anna Karenina går sina egna vägar. Hon är inte den traditionella, ödmjuka, tacksamma kvinnan som så ofta skildras i litteraturen. Vad värre är, hon är en ”dålig” hustru. Hon finns inte till för sin man, utan för sig själv. Hon trivs inte i sitt kärlekslösa äktenskap och inleder en romans med Vronskij. I en värld där heder är allt ställer hon till med skandal.
Det enda som kan vara värre än en dålig hustru i samhällets ögon är en ”dålig” mor, ett dömande synsätt som vi kan relatera till än i dag. Anna tvingas välja mellan sin son och sin nya kärlek, och hon väljer den senare. Hennes make, vars ultimatum inte bara påverkar Anna utan även deras son, accepteras däremot av allmänheten.
Anna Karenina är inte perfekt. Mitt första intryck av henne var att hon är egoistisk. Sedan såg jag henne som en hjältinna som kämpar för frihet. Nu ser jag henne som en kvinna som blir otroligt orättvist behandlad. Kanske är hon allt det nämnda. Hon tar inte sitt förnuft till fånga, hon offrar sig inte för man och barn som ofta förväntas av kvinnor i litteraturen. Men vem har rätt att straffa henne? Männen som själva har älskarinnor och lever utan skuld och skam?
Romanen utspelar sig inom aristokratin och trots att Anna lever ett liv i överflöd så är hon mentalt fattig. Societeten vänder henne ryggen och hon lever i någonting som liknar exil tillsammans med Vronskij. Anna, som inget hellre vill än att vara lycklig och fri, går från en fångenskap till en annan. Hon är fast mellan det samhället förväntar sig och det hon själv vill. Ingen av dagens klasser går att jämföra med den ryska aristokratin under 1800-talet, men hennes situation sträcker sig över klassgränser och tidsperioder.
Lev Tolstoj hade en känsla som växte inom honom när han skrev ”Anna Karenina”. Han plågades av tvivel över sitt sätt att leva och den klass han tillhörde fick honom att känna sig isolerad. Han var olycklig och ville bryta sig fri från sitt aristokratiska liv. Han gjorde sin huvudkaraktär till kvinna, kanske för att förstärka och förtydliga situationen. Han har uppgett att hur han än försökte lösa Annas situation så slutade den alltid på samma sätt. Däremot kan man välja hur man tolkar slutet. Kanske ger Anna upp. Kanske har omgivningen helt enkelt släckt hennes livsgnista. Kanske bryter hon sig fri. Jag tänker att det inte är hennes värld. Hon lever i fel tid och det blir hennes fall.
”Anna Karerina” speglar än i dag samhällets bild av den goda kvinnan. Hur ofta försöker inte kvinnor leva upp till orimliga förväntningar på att vara den perfekta hustrun, ha tid för barnen och, speciellt i de äldre generationerna, ansvara för hushållssysslorna? Under de senaste decennierna ska kvinnor dessutom gärna göra karriär för att anses lyckade, men inte på bekostnad av man och barn. Vad är samhällets syn på de kvinnor som vänder på ordningen och prioriterar bort familjen?
Moral har använts genom historien för att rättfärdiga dömandet av andra, och Anna Karenina har funnits i olika skepnader i olika tider. Hon finns med oss än i dag, går bland oss på gatorna, sticker ut och hatas med samma moraliska fördömanden som när hon skrevs av Lev Tolstoj. Dagens Anna Karenina är kvinnor som inte vill ha barn, kvinnor som tar yngre älskare eller kvinnor som väljer att leva själva. I dag finns en större acceptans, men romanen väcker ändå frågor om vem som ska definiera och värdera oss. Vems ögon får vi lära oss att spegla oss genom? Vilka egenskaper anses kvinnliga och vem gynnar det?
”Anna Karenina” skildrar vad samhällets moraliska värderingar och förväntningar på att leva efter normen kunde få för konsekvenser på 1800-talet. Den kritik som drabbade Zara Larsson när hon efterlyste ett genustänk på Bråvalla visar att delar av normen om kvinnan som behaglig och accepterande finns kvar.
Charlotte Brontës Jane Eyre kämpade mot kvinnoidealet men förhöll sig ändå till det med sitt välartade och ödmjuka sätt. Anna Karenina var redan dömd, slog underifrån och fick därför inget gehör för sin kamp.
Avskräcker romanen mer än den inspirerar? Jag tror inte det. Låt istället Anna Kareninas öde bli en påminnelse om kvinnosynen genom tiderna och de strukturer som finns kvar än idag.