Är djuren vår tids slavar? frågar sig Pelle Strindlund i essä- och debattboken "Jordens Herrar" där han jämför argumenten för dåtidens slaveri med, vad han anser, dagens exploatering av djur.
Men en fråga som tidigt infinner sig är: Kan man jämföra?
Nåja, Strindlund gör det och onekligen med viss bravur. För mycket av det som en gång ansågs normalt eller naturligt är ju i dag fullständigt främmande. I alla fall i offentlighetens ljus, ska väl tilläggas.
"Jordens Herrar" är rik på hänvisningar till källor och noter och stundtals känns Strindlund som en citatmaskin. Det blir kaka på kaka, men citaten kring 1700- och 1800-talens syn på slaveriet är så hårresande att orden tar slut.
Det hela bottnar förstås i att slaven i slavhandlarens och systemets ögon var en icke-person och som sådan inte kände smärta.
Strindlund menar att detsamma gäller i synen på och behandlingen av djur, Sverige inte undantaget. Att djuren liksom gårdagens slavar bara är produktionsfaktorer i ett system där penningen är kung.
Visst ligger det mycket i hans resonemang, för, som det sas i Fablernas värld, "djuren är ju också mänskor". Det vill säga djuren är andra, men likafullt kännande varelser. Trots det gnager frågan vidare: Kan man egentligen jämföra?
Allt fast förflyktigas, såsom det är förblir det ej, är ett Karl Marx-citat som går att fylla med både negativt och positivt innehåll. Pelle Strindlund använder inte just de orden, men hela den djurrätts-kamp han och andra fört under många år bottnar i denna tanke om att allt inte bara kan, utan även ska och kommer att förändras.
Flera sidor i boken ägnas åt att lyfta fram de i nutidens ljus absurda så-har-det-varit-och-så-kommer-det-att-förbli-argumenten. Men den beskriver också hur de som velat något annat framställts, och framställs, som okunniga, fanatiska, intoleranta, och så vidare. Det är i den traditionen Strindlund och flera av hans vänner verkar, enligt dem själva.
"Jordens Herrar" är ingen lättuggad produkt, för det den tar upp hamnar i knät hos oss alla, som moraliska frågor. Inte minst handlar det om vilket ansvar vi som individer tar gentemot vår nästa, vår jord, djuren och behandlingen av desamma. Och till exempel vad vi som Homo sapiens sätter i oss till middagen eller skyler vår lekamen med.
Djur kan lida, det är veganismens grund, skriver Strindlund för att förklara djurrättrörelsens grundtanke. Ja, djur kan lida men ska inte lida, det håller undertecknad med om. Allra minst för att människan ska kunna tillfredsställa sina ytliga behov.
Det är alltid bra att angripa slentrianmässigt tänkande, ur det kan en annan praktik födas. Men återigen: Kan man verkligen jämföra med slaveriet? Jag tycker inte det.